KAP. 22.
Inbrottet.
»Hallo!» vrålade en hes röst just som de inträdde.
»Låt bli att skräna», svarade Sikes och stängde dörren. »Lys oss litet, Toby.»
»Hoho, kamrat!» skrålade rösten åter. »Lys, Barney, lys! Visa herrn in, Barney. Men var god och vakna först!» Och en stöfvelknekt, eller hvad det nu var, kastades på den sofvande, ty man hörde en hård duns mot golfvet och strax därpå en sömndrucken röst, som mumlade något. »Hör du?» ropade sedan samma röst som först talat. »Bill Sikes är utanför, och det är ingen, som tar emot honom! Är du vaken än, eller skall kanske ljusstaken här hjälpa till?»
Ett par tofflor hasade sig öfver golfvet, och i en dörr till höger syntes först ett svagt ljussken och därefter den individ, om hvilken man en gång i det förbigående hört, att han var bekajad med den svagheten att tala i näsan.
»Herr Sikes», snörflade Barney med verklig eller spelad glädje. »Var så god och kob id, herr Sikes!»
»Seså, in med dig först!» sade Sikes och knuffade Oliver framför sig. »Raska på, annars trampar jag dig på hälarna!»
De kommo in i ett lågt, skumt rum med en kakelugn, som rökte in, ett par bristfälliga stolar, ett bord samt en mycket gammal soffa, hvarpå en man låg raklång med fötterna mycket högre än hufvudet och rökte ur en lång lerpipa. Karlen var klädd i tobaksbrun rock med stora metallknappar, citrongul halsduk, en brokig väst och gulbruna byxor. Herr Crackit (ty det var han) hade intet öfverflöd på hår, hvarken på hufvudet eller i ansiktet, men det hår han hade var rödt och krusadt i korkskruflockar, och han strök oupphörligt genom dem med sina smutsiga fingrar, som pryddes af stora, oäkta ringar. Han var litet öfver medellängd och litet smalbent, tycktes det; dock minskade denna senare omständighet alls icke den beundran, hvarmed han betraktade sina kragstöflar i deras upphöjda ställning.
»Gläder mig att se dig, Bill!» sade han och vände ansiktet mot dörren. »Jag var nästan rädd, att du hade afstått ifrån det här; då skulle jag ha gått ensam. — Hvad nu då?» tillade han förvånad, då han fick sikte på Oliver. Han satte sig upp och frågade, hvem det var.
»Det är bara pojken», svarade Sikes och drog en stol fram till kakelugnen.
