Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/11

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
11
OLIVER TWIST.

Oliver hade knappt varit en kvart inom fattighusets väggar och nätt och jämt expedierat en ny smörgås, förr än herr Bumble (som tills vidare hade öfverlämnat honom till en gammal gumma) visade sig ånyo och meddelade, att det var direktionssammanträde och att direktionen genast ville träffa Oliver.

Som Oliver ej hade någon klar föreställning om, hvad en direktion kunde vara, visste han ej, om han skulle skratta eller gråta. Han fick emellertid ej tid att grubbla vidare, ty herr Bumble väckte honom med en knackning af sin käpp i hufvudet och förde honom sedan in i en stor sal med hvitrappade väggar, där åtta à tio tjocka herrar sutto omkring ett bord. Vid ändan af bordet tronade i en högryggad länstol en ovanligt korpulent herre med ett rundt, rödbrusigt ansikte.

»Bocka dig för direktionen», sade herr Bumble, hvarefter Oliver torkade bort ett par tårar, som glömt sig kvar i hans ögon, och bugade sig för direktionsbordet.

»Hvad heter du, gosse?» frågade herrn i den högryggade länstolen.

Oliver blef så häpen vid åsynen af så många herrar, att han började darra, och herr Bumble gaf honom en ny puff, så att han brast i gråt. Han svarade mycket tyst och tveksamt. En herre i hvit väst förklarade nu, att han var en dumbom, hvilket naturligtvis var ett ypperligt medel att inge honom mod.

»Hör nu på, gosse», sade herrn i den högryggade länstolen. »Du vet väl, att du är en af fattigasylens alumner?»

»Hvad är det?» frågade den stackars Oliver.

»Ja, var det inte det jag sade, pojken är idiot», försäkrade herrn i hvita västen i mycket bestämd ton.

»Tyst!» sade den herre, som hade talat först. »Du vet väl, att du hvarken har far eller mor och att du försörjes af kommunen?»

»Ja», svarade Oliver och grät bitterligen.

»Hvad lipar du för?» frågade herrn i hvita västen. Och det var ju verkligen högst märkvärdigt; hvad kunde den gossen ha att lipa för?

»Jag hoppas, att du hvarje kväll läser din aftonbön», sade en annan herre i barsk ton, »och att du som en god kristen ber för dem, som föda dig och ta vård om dig?»

»Ja, herre», stammade Oliver.

Herrn, som talat sist, hade omedvetet sagt något mycket sant. Det skulle onekligen ha varit mycket kristligt, rent af förvånande kristligt, om Oliver hade bedt för dem, som födde och togo vård om honom. Men han hade icke gjort det, eftersom ingen hade lärt honom det.

»Nå», sade den rödblommige herrn i den högryggade stolen, »och nu ha vi låtit hämta dig hit, för att du skall få uppfostran och lära dig ett nyttigt handtverk.»