en sådan utflykt, och arbetade under tiden raskt och ljudlöst med sitt bräckjärn. Toby hjälpte till, och den omtalade fönsterluckan sprang upp. Det var ett litet fönster på husets baksida, ungefär fem fot öfver marken, och hörde till ett slags bryggkammare vid ändan af gången. Fönsteröppningen var så smal, att husets invånare förmodligen ansett onödigt att sätta galler för den, men den var i alla fall tillräckligt bred för att en gosse af Olivers storlek skulle kunna tränga sig igenom den.
Sikes släppte Oliver. »Nu!» (Sid. 112.)
Den konstfärdige Sikes hade också snart brutit upp själfva
fönstret. — »Hör på nu, din valp», hviskade Sikes och lät ljuset
från lyktan falla på Olivers ansikte, »nu stoppar jag in dig här.
Tag lyktan, sedan smyger du dig uppför trappan rakt fram och
genom den lilla farstun och fram till porten, och den öppnar du, så
att vi kunna slippa in!»
»Det är en regel upptill, som du inte kan räcka», inföll Toby. »Tag en af stolarna i farstun och stig upp på den. Det finns tre stolar med en blå enhörning och en förgylld högaffel på, det är den gamla damens vapen.»
»Kan du inte tiga?» brummade Sikes bistert. »Kammardörren är väl öppen?»
