gånger med handen på sin galonerade väst, suckade ofantligt djupt och ryckte stolen litet längre bort från elden.
Bordet, som de sutto vid, var rundt. Då nu herr Bumble småningom flyttade sin stol icke bort från bordet, utan bort från kakelugnen, kom han allt närmare och närmare fru Corneys stol. Till sist vidrörde stolarna hvarandra. Om frun flyttat sig åt höger, skulle hon ha blifvit stekt af elden, om hon flyttat sig åt vänster, skulle hon ha kommit rakt i famnen på herr Bumble. Som ett klokt fruntimmer förutsåg hon säkerligen genast dessa följder, blef alltså sittande och serverade herr Bumble en ny kopp te.
»Hårdhjärtad?» sade Bumble och såg henne i ögonen, medan han rörde om i sitt te. »Är ni hårdhjärtad, fru Corney?»
»Jestandes», utbrast hon, »det var då en löjlig fråga af en ungkarl! Hvarför vill ni veta det, herr Bumble?»
Herr Bumble tömde sin kopp till sista droppen, sväljde en bit rostadt bröd, torkade sig om munnen och gaf oförfäradt åldfrun en kyss.
»Men Bumble då!» hviskade den försiktiga frun (ty hon var till den grad förskräckt, att hon nästan förlorat sin röst). »Jag skriker, Bumble!»
Bumble svarade ingenting, han lade blott helt långsamt och värdigt armen om hennes lif. Som hon förut hade sagt, att hon skulle skrika, borde denna nya djärfhet naturligtvis ha ytterligare gifvit henne anledning att göra det. Men det blef ingenting af, ty i detsamma knackade det hastigt på dörren. Ögonblickligen rusade Bumble bort till vinbuteljerna och började ursinnigt damma af dem, medan fru Corney skarpt frågade, hvem det var.
»Ursäkta, frun», sade ett gammalt skrynkligt kvinnligt fattighjon och stack in hufvudet genom dörren. »Gamla Sally håller på att dö.»
»Ja, hvad rör det mig?» frågade åldfrun bistert. »Jag kan ju inte sätta lif i henne!»
»Nej, nej, frun», svarade gumman, »det kan ingen, det finns ingen hjälp för henne. Jag har sett så många människor dö, jag vet nog, när döden är nära. Nej, men hon är så orolig, och när krampen släpper henne — det är inte ofta, för hon kämpar hårdt — så säger hon, att det är något hon måste tala om för er; förr kan hon inte dö lugn.»
Fru Corney mumlade åtskilliga skällsord om gamla käringar, som inte ens kunna dö utan att plåga sina öfverordnade; sedan svepte hon in sig i en tjock schal, bad herr Bumble vänta ett ögonblick, medan hon var borta, befallde gumman att rappa sig och inte hålla på hela natten med att linka uppför trapporna och följde henne sedan. Hon såg mycket sur ut och grälade hela vägen.
Då herr Bumble blef ensam, bar han sig litet underligt åt. Han öppnade skåpet, räknade teskedarna, vägde sockertången i