nu, frustade han tyvärr ut i en riktig kaskad af skratt. Hvarpå den förolämpade Tom Chitling utan vidare ceremonier rusade tvärt öfver golfvet för att ge honom ett knytnäfslag, som (då Charley behändigt böjde sig undan) träffade juden midt i bröstet, så att han tumlade mot väggen. Där stod han nu och kippade efter andan, medan Tommy förkrossad såg på.
»Tyst!» utbrast Räfven i det samma. »Det ringde!» Och han tog ljuset och smög sig ut.
Strax därefter, medan de andra sutto i mörkret, hördes en ny häftig ringning. Räfven kom tillbaka och hviskade något med hemlighetsfull min till Fagin.
»Hvad för slag?» utbrast juden. »Ensam?!» Han stod ett ögonblick och bet i sina gula fingrar, och det kom ett uttryck i hans ansikte, som om han var rädd för något. Slutligen såg han upp. »Hvar är han?» frågade han.
Räfven pekade ut mot trappan och gjorde en rörelse, som om han ville gå sin väg.
»Ja», sade juden till svar på hans tysta fråga, »släpp in honom!... Tyst, Charley och Tom! ut med er!»
Charley och Tom Chitling försvunno ögonblickligen, som om jorden uppslukat dem. Strax därefter kom Räfven utför trappan, med ljuset i handen och följd af en karl i grof kavaj. Karlen såg sig hastigt omkring i rummet, vecklade därefter af sig en vidlyftig halsduk, som hade dolt hela den nedre delen af hans ansikte, och befanns nu vara den gentile Toby Crackit, men blek, otvättad och orakad.
»God kväll, Fagin!» sade den hedersmannen och nickade till juden. »Stoppa ner den här halsduken i min hatt, du Räf, så att jag vet, hvar den är, då jag skall till att gå!» Därmed drog han fram en stol till spiseln och satte sig med fötterna uppe på gallret. »Se bara, Fagin!» tillade han och pekade nedslagen på sina kragstöflar, »inte en droppe blanksmörja se’n — ja, ni vet! Inte en droppe! Låt bli att stå och glo på mig så där, människa! Hvar sak har sin tid; jag kan inte tala om affärer, förr än jag har ätit och druckit; jag har inte fått en ordentlig bit mat på tre dagar!»
Juden gaf Räfven en vink, att han skulle sätta fram på bordet hvad de hade; sedan slog han sig själf ned midt emot inbrottstjufven och väntade. Men Toby tycktes ingalunda ha någon brådska att börja samtalet. Förgäfves sökte juden läsa i hans ansikte, hvilka nyheter han medförde. Toby såg trött och utsliten ut, men för öfrigt hade han sin vanliga prägel af själfbelåten liknöjdhet. Då reste juden sig och gick otåligt af och an på golfvet och följde med spänning hvarje bit han förde till munnen. Toby fortfor helt trankilt att äta, tills han ej orkade mera. Då först körde han ut Räfven, stängde dörren, lagade till en grogg åt sig och harskade sig för att tala: »Alltså, Fagin —»
