Rummet var så fullt af tobaksrök, att man i det första ögonblicket knappast kunde se någonting. Först småningom upptäckte man ett kaos af ansikten, ett talrikt sällskap af bägge könen samladt omkring ett långt bord, vid hvars öfversta ända värden tronade. I en vrå satt en figur med blåaktigt ansikte och hufvudet ombundet på grund af tandvärk och dunkade på ett litet piano. Men Fagin tog ingen notis om den musikaliska underhållningen, han såg ifrigt från ansikte till ansikte, tydligen utan att finna det han sökte. Slutligen nickade han menande till värden och lämnade rummet lika tyst som han kommit.
»Hvad vill ni, herr Fagin ?» frågade värden, som kom ut till honom i farstun.
»Är Bill här?»
»Nej.»
»Och ännu inga underrättelser från Barney?»
»Nej. Han rör sig inte ur fläcken, förr än allt är säkert igen. De äro naturligtvis på spåret, och om han rörde på sig, skulle de knipa honom. Barney vet nog, hur han skall klara sig, annars hade jag fått höra af honom. Låt honom sköta sig själf.»
»Kommer han hit i kväll?» frågade juden med särskild tonvikt på ordet »han».
»Menar ni Monks?»
»Tyst, sade juden. »Ja.»
Värden drog upp ett guldur ur fickan. »Han skulle egentligen ha varit här. Om ni vill vänta i tio minuter, så...»
»Nej, nej!» skyndade juden sig att svara, och fastän han hade önskat träffa den ifrågavarande personen, tycktes det vara en lättnad för honom att han icke var där. »Vill ni bara säga, att jag har sökt honom och att han måste komma till mig i afton — nej, låt oss hellre säga i morgon. Det kan vara tids nog i morgon!» Därmed skildes de.
Då juden gick utför trappan, fick hans ansikte åter ett oroligt uttryck. Han stod och betänkte sig litet, kallade sedan på en droska oeh lät kusken köra till närheten af den gata, där Bill Sikes bodde. Den sista biten gick han. »Hm», mumlade han i det han gick uppför trappan, »om ni ha räfknep för er, skall jag nog locka det ur dig, min flicka, hur slipad du än är.»
Utan att knacka på inträdde han i rummet. Nancy var ensam. Hon låg med hufvudet på bordet och håret svallande ut öfver det. »Jaså, hon är full», tänkte juden, »eller kanske hon bara är ledsen.»
Då han stängde dörren efter sig, hörde Nancy det. Hon såg uppmärksamt på honom, medan han frågade, om det var några nyheter, och därefter berättade hvad Toby Crackit hade sagt. Sedan sjönk hon tillbaka i sin förra ställning och sade icke ett ord. Hon sköt blott otåligt ljusstaken åt sidan och skrapade med fötterna mot golfvet; det var alltsammans.
