Juden såg sig lurande omkring i rummet liksom för att se efter, om där syntes några tecken till att Sikes i hemlighet kommit hem igen. Men han lugnade sig tydligen och harskade sig ett par gånger liksom för att få ett samtal i gång. Men Nancy hvarken hörde eller såg. Slutligen frågade han rent ut i sin allra försonligaste ton: »Nå, min vän, hvar tror du att Bill är för närvarande?»
Nancy mumlade otydligt något om, att det visste hon icke. Det lät, som om hon grät.
»Och pojken?» fortfor juden, medan han ansträngde sig att få se en skymt af hennes ansikte. »Den stackars lille pojken blef kvarliggande i ett dike, Nancy.»
»Pojken?» sade Nancy och såg plötsligt upp. »Han har det bättre där han är än hos oss. Bara inte Bill råkar illa ut för det, så hoppas jag att han måtte ha dött i diket och ligger och multnar där.»
»Hvad för slag?» utbrast juden häpen.
»Ja, det säger jag!» svarade flickan och mötte trotsigt hans blick. »Det är bra att han är borta. Jag kunde inte stå ut att ha honom omkring mig, åsynen af honom gjorde mig ursinnig både på mig själf och er alla andra.»
»Pytt!» sade juden föraktligt. »Du är ju full.»
»Såå?» hväste hon. »Ja, det är då inte er skull, om jag inte är det, ni såg visst helst, att jag alltid vore full utom just nu! För ni tycker visst inte om mitt humör nu?»
»Nej, det gör jag inte», svarade juden ilsket.
»Sätt mig i annat humör då!» skrattade hon.
Nancys trots och all den förargelse han nyss haft hade hetsat upp Fagin. Nu bröt det löst. »Ja, jag skall minsann sätta dig i annat humör, jag!» skrek han utom sig. »Hör på mig, din slyna, och kom ihåg, att med fem sex ord kan jag strypa Sikes lika säkert, som om jag hade hans tjurhals här mellan mina fingrar! Kommer han tillbaka utan pojken, så vrid om halsen på honom, tös, om du vill, att han skall slippa undan galgen, men gör det genast, så snart han sätter sin fot öfver tröskeln här; annars är det för sent!»
»Hvad är det ni säger?» utropade hon.
»Jag säger», skrek juden nästan vanvettig af ilska, »att då pojken för mig är värd hundratals pund och ödet har gifvit mig honom, skall jag då förlora allting bara för ett par druckna banditers skull, hvilkas lif jag kan blåsa ut i hvilket ögonblick som helst? Och så till på köpet vara fastlänkad vid denne djäfvul, som bara behöfver vilja, så har han makt till att...»
Han kippade efter andan och sökte stammande efter ord. Men i samma sekund som hans ordström sålunda hejdade sig, blef hela hans sätt plötsligt alldeles förändradt. Han sjönk ihop på stolen, han darrade af rädsla för att ha röjt ett af sina skurkstreck. Först efter en liten stunds förlopp vågade han se upp på Nancy. Men
