han tycktes lugna sig, då han såg, att hon åter satt i samma ställning som då han kommit.
»Kära lilla Nancy», kraxade han med sin vanliga röst, »hörde du inte hvad jag sade, min lilla vän?»
»Ack, plåga mig nu inte mera, Fagin!» svarade hon och lyfte trött upp hufvudet. »Om Bill inte har lyckats denna gång, så lyckas han väl bättre en annan gång. Men när han inte kan, så kan han inte... det är ju ingenting mer att säga om den saken.»
»Ja men...» sade juden och fixerade henne skarpt, »det där jag sade nyss—?»
»Men ingenting ondt heller, vill jag hoppas?» frågade den andre och såg skarpt på honom. (Sid. 126.)
»Ni måste säga det en gång till, om det är något ni vill att
jag skall göra», svarade Nancy. »Eller vänta hellre med det till i
morgon! Nyss satte ni litet lif i mig, men nu är jag så
sömnig igen...»
Fagin gjorde henne ännu flera frågor för att se, om hon hade lagt märke till och förstått de oförsiktiga yttranden, som undsluppit honom i hans raseri. Men hon tog både hans frågor och hans lurande blick så likgiltigt, att han fullständigt lugnade sig med sin första tanke, nämligen att hon var drucken. Och han begaf sig på väg hem.
Klockan var öfver elfva. Det var mörkt och bitande kallt. En skarp blåst gjorde gatorna folktomma. Då han kom till sitt eget
