»Se — se — se där!» ropade en darrande röst ett stycke därifrån. »Hector! Chasseur! Kom hit!»
Hundarna, hvilka tycktes vara lika litet intresserade af denna jakt, som deras herre, lydde genast. Och tre män, som emellertid hade kommit ett stycke ut på fältet, stannade för att lägga råd. »Jag anser — eller rättare sagdt, jag befaller», sade den tjockaste af dem, »att vi vända om nu och gå hem.»
»Ja, när herr Giles säger det...» sade en något mindre, men likväl ingalunda spenslig figur. Han var mycket blek och ofantligt artig, som man gärna blir, då man är rädd. »Det tillkommer inte mig att motsäga herr Giles — jag känner gudskelof sittationen!» Han tycktes ej finna »sittationen» tilltalande, ty tänderna skallrade i hans mun.
»Du är rädd, Brittles», sade Giles.
»Visst inte», svarade Brittles.
»Visst är du rädd!»
»Det är osanning, herr Giles.»
Den tredje i sällskapet gjorde helt filosofiskt ett slut på tvisten. »Jag skall säga er, hur det är», sade han. »Vi ä’ rädda alla tre. Nog är jag det!»
»Ja, jag med!» tillstod Brittles. »Men det är inte artigt att så där säga en det midt i synen.»
Dessa öppna bekännelser mildrade herr Giles, som genast tillstod, att han också var litet rädd. Hvarefter klöfverbladet i den skönaste endräkt gaf sig till att kila hemåt, till dess Giles (som var mest andfådd och därtill lastad med en hötjuga) föreslog, att man skulle hålla en kort rast. Tillsammans med de bägge andra gaf han sig nu till att undersöka, hvarför man plötsligt hade blifvit rädd.
Den ene af karlarne var en kringvandrande kopparslagare, som hade legat och sofvit i ett uthus och som man hade väckt för att han skulle deltaga i förföljelsen med sina bägge hundar. Herr Giles tjänade som hofmästare hos den gamla damen, som ägde villan. Och Brittles förrättade allt det mera underordnade arbetet i huset. Han hade redan som barn kommit i fruns tjänst, hvarför han ännu betraktades som en lofvande gosse, fastän han var öfver trettio.
Dessa tre uppmuntrade nu hvarandra genom samtal, men höllo sig på samma gång tätt tillsammans och sågo sig ängsligt omkring, hvarje gång en vindfläkt kom grenarna att prassla. De rusade bort till ett träd, bakom hvilket de hade satt sin lykta, för att ej ljuset från den skulle ge inbrottstjufvarne en anvisning, i hvad riktning de skulle skjuta. De ryckte till sig lyktan och stöflade sedan i väg igen i skarpt traf. Ännu en stund sedan deras mörka gestalter glidit ut i dimman, sågs lyktan blänka och dansa på afstånd.
Det blef kallare, allt efter som dagen grydde. Som en tät rök böljade dimman öfver jorden. Gräset var vått, gångstigar och diken
