»Ja, fröken!» svarade Giles. »Ni skall inte vara rädd, fröken! Jag är just inte svårt skadad. Han gjorde inte något särdeles förtvifladt motstånd, han märkte genast, att jag var hans öfverman.»
»Tyst!» sade den unga damen. »Ni skrämmer ju tant lika mycket som tjufvarne gjorde! — Är den stackaren svårt sårad?»
»Ja, han är gräsligt sårad!» förklarade Giles med obeskrifligt välbehag.
»Han ser ut, som om han skulle till att kola af», skrek Brittles och höll åter handen upp till munnen. »Vill ni inte komma ner och se på honom, fröken, innan han dör?»
»Tyst, skrik då inte så!» afbröt den unga damen. »Vänta ett ögonblick, så skall jag fråga tant.»
Med steg, lika lätta och mjuka som hennes röst, skyndade hon bort och kom strax därefter tillbaka med det beskedet, att den sårade skulle försiktigt bäras upp i Giles’ rum. Brittles skulle ta ponyn och rida bort och hämta en konstapel och doktorn.
»Men vill ni inte se honom först, fröken?» frågade Giles så stolt, som om Oliver varit en sällsynt praktfågel han hade skjutit.
»Inte för allt i världen!» svarade den unga damen. »Den stackaren! Tag varsamt i honom, Giles! Gör det för min skull!»
Den gamle tjänaren såg upp efter henne, då hon gick, med en så varm och beundrande blick, som om hon varit hans eget barn. Sedan böjde han sig ner öfver Oliver och hjälpte till med kvinnligt öm försiktighet att bära upp honom.
KAP. 29.
Husets invånare presenteras.
I ett gammaldags trefligt rum sutto två damer vid ett välförsedt frukostbord. Giles passade upp, klädd i svart frack och hvit halsduk. Han stod styf och rak halfvägs mellan frukostbordet och buffeten, med hufvudet böjdt litet bakåt och åt ena sidan, med vänstra benet litet framsatt, högra handen instucken i bröstet, vänstra handen nedhängande och hållande en bricka. Han såg ut, som om han stått och fråssat i medvetandet af sina egna förtjänster och sin egen vikt.
Den ena damen var litet till åren, men den höga ryggen på ekstolen, hvarpå hon satt, var ej rakare än hon. Hon var ytterst prudentligt klädd, litet gammaldags, men med så klädsamma eftergifter för den moderna smaken. Händerna höll hon sammanknäppta framför sig på bordet, hennes ögon (hvilkas glans åren endast
