»Hm», sade doktorn, »det är just inte något skräckinjagande hos honom. Skulle ni ha något emot att se på honom, om jag är tillstädes?»
»Nej — om ni anser det nödvändigt.»
»Då anser jag det nödvändigt!» sade doktorn. »Jag är i alla händelser säker på, att ni efteråt skulle ångra er, om ni inte hade gjort det. Han är alldeles lugn nu. Tillåter ni, fröken, att jag bjuder er armen? Jag försäkrar er, här finns inte den ringaste anledning att tveka.»
Utan många ceremonier bjöd han bägge damerna armen och förde dem galant uppför trappan. — »Så, nu ska vi höra, hvad ni tycka om honom!» hviskade han och öppnade sakta sängkammardörren. »Han har visserligen inte rakat sig så nyligen, men han ser ändå inte ut som en vilde.» Därmed drog han sängomhänget åt sidan, och i stället för den ohyggliga banditfysionomi damerna väntat sig att finna, sågo de ett utpinadt och utmattadt, sofvande barn. Den sårade armen, som blifvit förbunden och spjälad, låg tvärs öfver hans bröst; hans hufvud hvilade på den andra armen, som nästan doldes af hans långa hår.
Den hederlige doktorn stod några minuter, alltjämt med sängomhänget i handen, och stirrade tyst på sin lille patient. Så gled fröken Rose sakta förbi honom, satte sig på en stol vid hufvudgärden, böjde sig in öfver Oliver och strök håret ur hans panna, och det föll visst en tår på den i det samma. Gossen rörde sig litet och smålog i sömnen, som om dessa tecken till medlidande hade framkallat hos honom en dröm om okänd mildhet och vänlighet. Så kan ljudet af ljuf musik, porlande vatten på ett ensligt ställe eller doften af en blomma eller till och med endast nämnandet af ett kärt namn plötsligt väcka otydliga minnen af upplefvelser från en annan tillvaro, minnen som komma och gå igen likt en andefläkt och som ingen mänsklig makt förmår kalla tillbaka.
»Men hvad vill det säga?» frågade den gamla damen hviskande. »Det stackars barnet kan ju omöjligen ha varit med i en tjufkomplott.»
Doktorn skakade på hufvudet och suckade. »Lasten», svarade han, »tar sin bostad i många tempel. Hvem vågar påstå, att den inte kan gömma sig bakom ett vackert skal!» Strax därefter tillade han något om, att de kanske störde patienten, och förde damerna in i nästa rum.
»Ja, men», sade fröken Rose, »om han också har felat, så kom ihåg, huru ung han är och att han kanske aldrig har haft ett ordentligt hem! Käraste tant, besinna det, innan du låter släpa honom i fängelse, där ju allt hopp om förbättring utplånas för honom. Haf förbarmande med honom, innan det blir för sent!»
»Min älskade flicka», svarade den gamla damen, »tror du, att jag kunde kröka så mycket som ett hår på hans hufvud? Mitt lif
