lider mot sitt slut, och så visst som jag hoppas att finna barmhärtighet själf, vill jag visa den mot andra. Hvad kan jag göra, doktor, för att rädda gossen?»
Losberne stoppade händerna i fickorna, vandrade tankfullt några gånger af och an på golfvet, stannade då och då och stod och balanserade på tåspetsarna, rynkade pannan alldeles förskräckligt och mumlade: »Nu har jag det!» och strax därefter: »Nej, det går inte!» Först efter åtskilligt trafvande och pannrynkande och mumlande svarade han: »Jo, jag tror nog, att jag skall reda upp det, om ni vill ge mig oinskränkt fullmakt att sätta skräck i Giles och äfven i er lille gosse Brittles. Jag vet nog, att Giles är en gammal trogen tjänare. Men ni har ju så många sätt att belöna honom, ni kan godtgöra det igen, ni kan ju också belöna honom för att han är en så utmärkt skytt. Nå, går ni in på det?»
»Ja, om det rakt inte finns någon annan utväg...» började fru Maylie.
»Så ger tant er oinskränkt fullmakt», fortsatte fröken Rose och smålog genom tårar. »Men far nu inte ut strängare mot de båda stackarne än som är nödvändigt.»
»Ni tycks tro», sade doktorn, »att alla utom ni själf ha lust att vara hårdhjärtade i dag. Jag vill för det uppväxande manliga släktets skull önska, att den förste antaglige unge kavaljer, som vädjar till ert medlidande, måtte träffa er i lika mild stämning — ja, och för min egen räkning önskar jag, att jag själf vore en sådan ung kavaljer, som genast kunde passa på tillfället.»
»Ni är då ett lika stort barn som själfva Brittles», sade fröken Rose och rodnade.
Doktorn skrattade hjärtligt. »Det vill då inte säga så mycket», sade han. »Men för att nu komma tillbaka till patienten: jag tror, att han vaknar om en timme. Och fastän jag har sagt till den dumma betjänten där nere, att det gällde lifvet, om man flyttade eller bara tilltalade honom, så tror jag nog att vi helt lugnt kunna prata litet med honom och förhöra honom. Och ser ni, så fordrar jag, att om vi komma till den öfvertygelsen (hvilket är mycket möjligt), att han är ett dåligt subjekt, skall han utan vidare resonnemanger öfverlämnas åt sitt öde.»
»Å nej, nej, tant!» bad fröken Rose.
»Å jo, jo, tant!» härmade doktorn efter henne. »Som han omöjligen kan vara förhärdad i det onda, så kan ni ju så mycket lugnare gå in på mina villkor.» —
De bägge damernas tålamod blef emellertid satt på ett större prof, än doktorn förespeglat dem. Ty timme efter timme gick, och Oliver låg fortfarande försänkt i djup sömn. Först sedan mörkret börjat falla på, meddelade doktorn, att gossen hade vaknat och att det var bäst de talade med honom strax.
Det blef ett långt samtal. Ty Oliver berättade hela sin
