de bägge detektiverna åter in i förstugan och togo af sig ytterkläderna. Den groflemmade karlen visade sig vara minst femtio år, medelstor, håret blänkande svart och kortklippt, små polisonger, rundt ansikte och ett par skarpa ögon. Den andre var rödhårig och mager, bar kragstöflar, såg litet frånstötande ut och hade en olycksbådande uppnäsa.
»Vill ni säga till ert herrskap att Blathers och Duff äro här?» sade den äldre, i det han slätade sitt hår, tog fram ett par handbojor och lade dem på bordet. »God afton, min herre! Kunde jag få säga er ett par ord mellan fyra ögon?»
De sista orden voro riktade till doktor Losberne, som i det samma kom in. Doktorn gaf Brittles en vink att gå, hämtade sedan de bägge damerna och stängde dörren. »Det är frun i huset», sade han och pekade på fru Maylie.
Blathers bugade sig, satte ifrån sig sin hatt på golfvet, tog en stol och gaf Duff en antydan att följa exemplet. Men herr Duff var antingen icke van att vara i så fint sällskap, eller också var han ej riktigt i sitt esse, ty han gjorde en mängd krampaktiga skrapningar med benen, innan han satte sig, och stack förlägen in sin käppknapp i munnen.
»Jaha, det var nu det här inbrottet», sade Blathers. »Hur var det nu det tillgick?»
Doktorn, som tydligen ville vinna tid, berättade ytterst omständligt. De bägge detektiverna sågo ofantligt djupsinniga ut och nickade då och då till hvarandra.
»Ja», sade Blathers, »jag kan naturligtvis inte säga någonting bestämdt, förr än jag har besett stället. Men så mycket kan jag då säga redan nu, att det här inbrottet är inte gjordt af någon bondkanin... eller hur, du?»
»Nej, det är det inte», förklarade Duff.
»Ni menar», sade doktorn småleende, »att det inte är någon af traktens folk, som har gjort det? (Blathers nickade.) Och nu har jag sagt er allt hvad som var att säga.»
»Men hur var det med den där pojken, som tjänstfolket talade om?»
»Å, det är ingenting alls», svarade doktor Losberne. »En af de där förskrämda människorna har fått i sitt hufvud, att gossen hade varit med om inbrottet. Men det är bara dumt prat.»
»Det där var då att expejera saken litet för lätt», anmärkte Duff.
»Duff har rätt!» sade Blathers och nickade till honom och lekte med handbojorna, som om de hade varit ett par kastanjetter. »Hvar är pojken? Hvad ger han för förklaring? Hvar kommer han ifrån? Han kan då väl inte ha ramlat ner från himlen?»
»Nej, naturligtvis», svarade doktorn och kastade litet nervöst en blick på damerna. »Jag känner till hela hans historia — men det där kunna vi tala om sedan. Ni önska väl först se det ställe där tjufvarne försökte bryta sig in?»
