KAP. 31.
Ett nytt lif.
Oliver utstod ganska svåra lidanden. Smärtorna från såret och utmattningen hade (i förening med all den köld och väta han varit utsatt för) ådragit honom en feber, som räckte i flera veckor och tog hårdt på hans krafter. Men slutligen började han tillfriskna, så att han ibland med tårar i ögonen kunde framstamma några ord om, hur välsignadt snälla de bägge damerna voro mot honom och hur innerligt han hoppades, att han en gång skulle kunna visa dem, att den stackars gossen, som deras barmhärtighet hade räddat, ingen högre önskan hade än att tjäna dem.
»Din lille stackare», sade fröken Rose en dag, då Oliver sakta hade framstammat sina tacksägelser, »du skall minsann få tillfälle att göra oss tjänster. Vi fara snart längre ut på landet, och tant har sagt, att du skall följa med. Där skall du snart bli kry, och där kan du vara mig till nytta på hundra sätt. Bara du gör dig hälften så mycket besvär som du nu säger, skall jag bli riktigt glad åt, att jag har dig.»
»Glad, fröken?» utbrast Oliver. »Hvad det är snällt af er att säga så!»
»Ja, mera glad än jag kan säga», svarade den unga damen. »Jag är lycklig öfver, att min älskade tant har blifvit den, som frälsar en människa från allt det elände du har talat om. Men jag skall bli dubbelt lycklig öfver att veta, att föremålet för hennes godhet är henne uppriktigt tacksam och hängifven. Kan du inte förstå det?» frågade hon, då hon såg, att Oliver såg betänksam ut.
»Jo, fröken, jo», svarade Oliver ifrigt. »Men jag kom att tänka på, att nu är jag ändå på sätt och vis otacksam.»
»Mot hvem?»
»Mot den gamle herrn och hans snälla hushållerska, som så vänligt togo vård om mig förut», svarade han. »Jag tror, att det skulle glädja dem, om de visste, hur godt jag nu har det.»
»Ja, det är jag säker på», sade fröken Rose. »Doktor Losberne har också varit nog snäll att lofva, att så snart du blir tillräckligt kry att kunna tåla det, skall han en dag fara dit in med dig.»
»Har han verkligen det, fröken?» utbrast Oliver öfverlycklig. »Å, jag vet inte, hvad jag skall ta mig till af glädje, då jag får återse de kära ansiktena!»
Det dröjde ej länge, förr än Oliver blef så rask, att han kunde orka med den lilla utflykten, och en morgon begåfvo alltså doktor
