Losberne och han sig af i en liten kalesch, som tillhörde fru Maylie. Då de körde öfver bron utanför den lilla närliggande byn, bleknade Oliver och uppgaf ett rop. »Se där! Huset där!» sade han och pekade ifrigt ut genom vagnsfönstret.
»Nå, än sedan?» sade doktorn. »Håll litet, kusk! — Håll för tusan! Nå, hvad är det med det där huset, min gosse?»
»Det är tjufvarnes — det var dit de förde mig!»
»Aha!» utbrast doktorn. »Öppna vagnsdörren, kusk!» Men innan kusken hade hoppat ner från bocken, hade doktorn på ett eller annat sätt krånglat sig ut ur vagnen och rusade fram till huset och gaf sig till att sparka på dörren som en besatt.
»Hvad nu då?» sade en liten puckelryggig fuling och öppnade så plötsligt, att doktorn, som just hade gifvit dörren en våldsam spark, var nära att ramla på näsan. »Hvad är det fråga om?»
»Hvad det är fråga om?» upprepade doktorn och grep honom ögonblickligen i kragen. »Inbrottsstöld!»
»Ja, och mord också», svarade den puckelryggige kallblodigt, »om ni inte släpper mig. Hör ni?»
»Visst hör jag», svarade doktorn och fortfor att ruska honom. »Hvar är — hvad var det nu den skurken hette? — Sikes var det — Sikes! Hvar är Sikes, din tjufstryker?»
Den puckelryggige stirrade häpen och förbittrad på honom, vred sig därpå behändigt ur hans tag och rusade under en störtskur af svordomar in i huset. Men innan han hunnit stänga dörren, hade doktorn utan vidare krus trängt in i rummet och såg sig öfverraskad omkring. Icke en enda möbel, icke en lefvande varelse eller ett liflöst ting motsvarade Olivers beskrifning!
»Nå», sade den puckelryggige och mönstrade doktor Losberne skarpt, »hvad är meningen med, att ni så där med våld tränger in i mitt hus? Vill ni plundra mig eller mörda mig — hvilketdera är det?»
»Har du kanske någonsin sett, att man kommer åkande i kalesch i sådana ärenden, du löjliga gamla vampyr?» frågade doktorn vresigt.
»Hvad vill ni då?» frågade puckelryggen uppbragt. »Packa er då i väg, annars skall jag ge er, jag —!»
»Jag går när jag har lust», förklarade doktorn och tittade in i nästa rum, som ej häller på minsta sätt motsvarade Olivers beskrifning. »Jag skall nog få dig fast en annan gång, min vän.»
»Skall ni det?» hväste krymplingen. »Ja, vill ni mig något, så finner ni mig här. Jag har bott här mol ensam i tjugufem år, så att jag låter inte skrämma mig af er. Men det här skall ni få plikta för!» Och den lille vanskaplige afgrundsanden tjöt af raseri och hoppade omkring som en galning.
»Hm, en dum historia, det här! Gossen måtte ha misstagit sig», mumlade doktorn för sig själf. »Där har du! Stoppa det där i
