Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/159

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
159
OLIVER TWIST.

så mycket lidande och död och vet, hvilken sorg det för med sig. Men jag vet ju också — — ja, ske Guds vilja! Endast Han vet, huru högt jag älskar henne!»

Oliver studsade, då han såg, huru fru Maylie, liksom med en kraftansträngning, plötsligt upphörde att klaga och blef alldeles lugn. Ännu mera förvånad blef han, då han såg, att hennes lugn fortfor, att hon under det nattvak och de bekymmer, som sedan följde, alltjämt var stilla och sansad och att hon nästan med ett slags glädje fullgjorde de plikter, som hvilade på henne. Han var ju ännu ett barn och visste icke, hvad en stark själ förmår, när det gäller. Hur skulle han också ha kunnat veta det, då till och med de, som ha själsstyrka, stundom ej själfva veta af det?

Det blef en svår natt, och då morgonen kom, hade fru Maylies dystra aningar tyvärr allt för fullständigt gått i fullbordan. Rose låg i en häftig och farlig feber.

»Vi måste gripa oss an, Oliver, och inte öfverlämna oss åt en gagnlös sorg», sade fru Maylie, i det hon lade fingret på munnen och såg honom fast i ögonen. »Det här brefvet skall så fort som möjligt till doktor Losberne. Du måste springa öfver med det till den lilla köpingen, du vet; om du går ginvägen, är det bara litet öfver en fjärdingsväg. Och därifrån skall det sedan gå ridande ilbud med det till doktorn. Folket på gästgifvaregården tar nog hand om det, och jag vet jag kan lita på, att du skyndar dig.»

Oliver kunde ej få fram något svar, men uttrycket i hans ansikte visade, huru han längtade efter att komma i väg.

»Här är ett bref till», sade fru Maylie tankfullt, »men jag vet inte riktigt, om jag skall sända af det strax eller vänta, tills jag ser, hur det blir med Rose. Jag vill inte gärna skicka af det, om inte det värsta står för dörren.»

Utan att tänka på det, hade hon låtit Oliver ta brefvet, och han såg, att det var adresseradt till »herr Harry Maylie» — på en herrgård i trakten, hvar kunde han ej riktigt se. »Skall jag ta det med?» frågade han otåligt.

»Nej», sade fru Maylie och tog igen det, »jag väntar till i morgon.» Sedan räckte hon Oliver sin börs och han rusade bort.

Med rask fart sprang han öfver fälten. Än försvann han alldeles mellan de höga sädesåkrarna på ömse sidor om stigen, än kom han ut på öppna fält, där skördefolket gick och arbetade. Och icke en enda gång stannade han — utom kanske ett par sekunder för att hämta andan — förr än han, upphettad och dammig, stod på det lilla torget där borta i köpingen. Här stannade han litet och såg sig omkring efter gästgifvaregården. Där låg en hvit bankbyggning, ett rödt bryggeri, ett gult rådhus och borta vid hörnet en stor gård med grönmåladt plank, öfver hvars port det satt en skylt med inskriften »Kung George». Dit ilade han.

Först frågade han en diligenskusk, som satt och halfsof i porten