Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/163

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
163
OLIVER TWIST.

KAP. 33.

En ny person och en besynnerlig händelse.

Det var nästan för stor lycka att bära. Oliver blef som förlamad vid det plötsliga budskapet; han kunde hvarken gråta eller tala och hade ingen ro. Först efter en lång vandring i den stilla aftonen fick hans hjärta luft i en ström af tårar. Han blef plötsligt medveten af den lycka, som vederfarits honom, och i det samma kände han, att en nästan olidlig börda af ångest och sorg vältats från hans bröst.

Det mörknade, då han vände hemåt, bärande en bukett af härliga vilda blommor, som skulle pryda sjukrummet. Han gick fort. Plötsligt hörde han en vagn komma rullande bakom sig i ursinnig fart. Det var en postvagn. Hästarna flögo fram i galopp, och vägen var smal, därför ställde han sig vid grinden för att vänta, tills vagnen hade kört förbi.

I det den jagade förbi, såg han en glimt af en hvit nattmössa och under nattmössan ett ansikte, som han tyckte sig känna igen. I nästa ögonblick stacks nattmössan ut genom vagnsfönstret, och det ropades högt till kusken, att han skulle hålla. Det gjorde kusken också, så snart han hade fått makt öfver hästarna. Hvarpå nattmössan kom fram igen, och samma röst som förut ropade på Oliver: »Holla, Oliver! Hur är det med fröken Rose?»

»Är det ni, Giles?» frågade Oliver och sprang fram till vagnsdörren.

Giles stack åter nattmössan ut genom fönstret, men drogs i det samma tillbaka af en ung herre, som satt i det andra hörnet och som ifrigt frågade: »Är det bättre... eller sämre?»

»Mycket bättre!» skyndade Oliver sig att svara. »Det blef bättre för ett par timmar sedan. Doktor Losberne sade själf, att nu är all fara förbi.»

Den unge herrn slog upp vagnsdörren, sprang ut, grep häftigt Oliver i armen och drog honom litet åt sidan. »Är det alldeles säkert?» frågade han med skälfvande röst. »Är du säker på, att du inte har hört orätt?»

»Ja, alldeles säker», svarade Oliver. »Doktor Losberne sade, att fröken skulle lefva i många år.»

Den unge herrn vände bort ansiktet och teg. Oliver tyckte ett par gånger, att han hörde honom gråta; alltså teg han själf och låtsade, som om han stod och sysslade med buketten.

Giles satt på vagnssteget med armbågarna stödda mot knäna