Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/164

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
164
CHARLES DICKENS.

och torkade ögonen med en hvitprickig blå näsduk. Att den hederliga själen ej hycklade sinnesrörelse, kunde man strax därefter se på hans ögon, ty de voro röda, då den unge herrn vände sig till honom och befallde: »Kör i förväg med vagnen, Giles! Jag vill gärna gå ett ögonblick och förbereda mig litet. Säg till mamma, att jag är här.»

Giles gaf sitt rynkiga ansikte en sista öfverhalning med näsduken. »Ursäkta, herr Harry», sade han, »men kan inte hällre kusken få säga det? Jag vill så ogärna, att pigorna ska få se mig så här — de få ingen respekt för mig mera.»

»Som ni vill!» svarade Harry Maylie och smålog. »Låt då kusken köra i förväg med koffertarna och följ ni med oss. Men laga först, att ni får af er den där nattmössan, annars tror man, att vi ä’ förryckta.»

Så snart Giles blef påmind om sin märkvärdiga hufvudbonad, ryckte han förfärad af sig nattmössan och stoppade den i fickan och tog i stället på sig en fin, korrekt hatt. Sedan körde kusken därifrån, och de tre andra följde långsamt efter.

Under vägen sneglade Oliver nyfiket på unge herr Harry Maylie. Han kunde väl vara tjugufem år; han var af medellängd, hade ett vackert, öppet ansikte och ett mycket belefvadt och vinnande sätt. Trots skillnaden i ålder liknade han till den grad fru Maylie, att Oliver genast skulle ha tagit honom för en nära släkting till henne, om han också ej hört honom säga, att hon var hans mor.

Fru Maylie väntade i ängslig spänning på sonen, och de voro bägge starkt upprörda, då de träffades. — »Ack, mamma», hviskade Harry, »hvarför skref du inte förr?»

»Jag skref nog, min gosse», svarade fru Maylie, »men så besinnade jag mig och ville vänta, tills jag hade hört, hvad doktor Losberne sade. Om det värsta hade händt, skulle väl slaget ha drabbat dig så, att det inte hade betydt mycket, om du hade kommit hit en dag förr eller senare.»

»Du vet, mamma, hur jag känner... du måste ju veta det!»

»Jag vet», sade fru Maylie, »att Rose förtjänar den renaste och innerligaste kärlek, som en man kan gifva henne. Visste jag inte det, och att ett förändradt uppförande af den hon älskar kan krossa hennes hjärta, skulle jag inte ha så svårt för att handla så, som jag tror det är min plikt.»

»Men, mamma då! Tror du, att jag ännu är ett barn och inte är säker på mina känslor?»

Fru Maylie lade handen på hans axel. »Jag tror, min gosse», sade hon, »att ungdomen har många ädla impulser, som ej äro varaktiga, i synnerhet icke sedan de nått sitt mål. Och framför allt tror jag (hon såg honom rakt i ögonen), att om en svärmisk, eldig, äregirig ung man får en hustru, på hvars namn det är en fläck — en fläck, som hon visserligen inte själf har någon skuld i, men som