»Herrarne ä’ då förskräckligt hårda emot mig», sade Gamfield i tveksam ton.
»Å prat», sade herrn i hvita västen. »Det vore en god affär för er, om ni också toge honom utan betalning. Det är just en pojke för er. Kosten för honom behöfver inte bli särdeles ruinerande för er, ty han är van vid klen kost från födelsen... ha ha ha!»
Herr Gamfield kastade en illparig blick på ansiktena rundt omkring bordet, och då han såg, att de smålogo allesamman, narrades han äfven själf att dra på munnen. Affären gjordes upp, och man meddelade herr Bumble, att Oliver Twist och det nu uppsatta kontraktet skulle samma dag föras till fredsdomaren, som skulle godkänna och underskrifva det senare.
Följaktligen blef lille Oliver till sin stora förvåning utsläppt ur arresten och fick befallning att ta på sig en ren skjorta. Och knappast hade han utfört denna ovanliga gymnastiska öfning, förr än herr Bumble egenhändigt bragte honom en skål hafresoppa och en söndagsranson bröd. Vid åsynen häraf började Oliver jämmerligen gråta, ty icke utan skäl antog han, att direktionen måtte beslutat sig för att slakta honom för ett eller annat nyttigt ändamål, annars hade den väl inte börjat göda honom på detta sätt.
»Gråt nu inte dina ögon röda, Oliver, utan ät upp din mat och var tacksam!» förmanade herr Bumble honom i högtidlig ton. »Du skall sättas i lära, förstår du. De här snälla herrarne, som allesammans äro dig i fars ställe, Oliver, efter du själf inte har någon far eller några föräldrar, ska’ sätta dig i lära, så att du kan bli något här i världen och så att det kan bli karl af dig, fastän det kostar kommunen inte mindre än tre och ett halft pund... tänk, tre och ett halft pund, sjuttio shillings! Ett hundra fyrtio sexpenceslantar! — Och det för en vanartig fader- och moderlös pojke, som ingen bryr sig om.»
Herr Bumble gjorde ett uppehåll för att hämta andan, sedan han med tordönsröst hade dundrat fram detta tal. Tårarna runno utefter den stackars gossens kinder. »Seså, Oliver», tillade herr Bumble litet mindre pompöst, ty det smickrade hans fåfänga, att hans vältalighet hade gjort intryck, »seså, Oliver, torka ögonen på tröjärmen och gråt inte i hafresoppan, det är alldeles onödigt.» Och det hade han rätt i, ty det var sannerligen tillräckligt med vatten i den förut.
Under vägen till fredsdomaren inpräntade herr Bumble noga hos Oliver allt hvad han hade att göra. Han skulle se mycket glad och belåten ut, och om fredsdomaren frågade honom, om han ville i lära, skulle han svara, att det ville han förfärligt gärna. Dessa föreskrifter lofvade Oliver att åtlyda, så mycket mera som herr Bumble lät honom förstå, att om han inte lydde, skulle det bli annat af. Då de kommo till ort och ställe, blef han instängd i en liten kammare för
