Emellertid tillfrisknade fröken Rose tämligen hastigt. Snart kunde hon lämna sjukrummet — kunde börja gå ut — kunde åter vara tillsammans med den lilla krets, hvars glädje hon var. Och åter genljöd huset af muntra röster och muntert skratt. Men det undgick ej Olivers uppmärksamhet, att det likväl då och då låg liksom ett tryck öfver hans omgifning. Fru Maylie och hennes son stängde ofta in sig tillsammans i timtal, och mer än en gång såg det ut, som om fröken Rose hade gråtit. Då doktor Losberne hade bestämt, hvilken dag han skulle resa hem, tilltog den tryckta stämningen, och det blef tydligt, att något försiggick, som grumlade både fröken Roses och... en annans lugn.
»Fröken Rose böjde sig ner öfver en blomma och väntade tyst på, att han skulle fortsätta.»
En morgon, då fröken Rose satt ensam inne i matsalen, inträdde
Harry Maylie och bad, litet förvirrad, att få tala med henne. »Bara
ett ögonblick, Rose!» sade han och satte sig bredvid henne. »Inte
sant, du vet, hvad jag har att säga? Äfven om jag inte har talat
till dig om det, så känner du ju mitt hjärtas dyraste hopp.»
Rose hade blifvit blek, då han kom in, men det var kanske blott en följd af hennes sjukdom. Nu böjde hon sig ner öfver en blomma och väntade tyst på, att han skulle fortsätta.
