»Jag borde... ha rest förr», sade han.
»Ja, det borde du», svarade hon. »Bli inte ond, men jag önskar, att du hade gjort det.»
»Ack, Rose!» sade han, och han blef allt häftigare, ju längre han talade, »du hade varit så nära döden, sväfvade nästan mellan himmel och jord! Att veta, att du gled bort som den ljusa skugga en förbiilande solglimt breder öfver jorden — att inte få hoppas, att du skulle bli bevarad åt oss, som blefvo kvar, och att inte kunna inse någon grund till, hvarför du skulle bli det, då du ändå är så mycket, mycket för god för denna världen — det var nästan outhärdligt! Och så stormade det samtidigt in öfver mig en så förfärlig, själfvisk ångest för, att du skulle dö utan att ha fått veta, hur outsägligt jag håller af dig. Men då du så tillfrisknade — dag för dag, ja, nästan timme för timme —, då jag såg, huru du steg för steg trädde in i lifvet igen — nej, du får inte säga, att du hälst sett, att jag gått miste om allt detta, ty det har gjort mitt hjärta så fullt af kärlek till hela mänskligheten.»
»Det var inte häller min mening», svarade Rose med gråt i rösten. »Jag menade bara, att du borde ha rest för att... gå upp i arbete... i uppgifter, som äro dig värdiga.»
»Ingen uppgift är mig värdigare än att kämpa för att vinna ett hjärta som ditt!» svarade han och tog hennes hand. Ack, Rose, min egen tillbedda Rose, i många, många år har jag älskat dig och drömt om att vinna mig ett namn för att sedan kunna komma stolt och säga dig, att endast för din skull hade jag sökt vinna det. Så långt har jag inte kommit, ingen af mina unga drömmar har gått i fullbordan. Men sådan jag är, bjuder jag dig det hjärta, som redan länge har tillhört dig, och hela mitt lif beror på, hvad du skall svara.»
Hon var häftigt upprörd, men sökte betvinga sig. »Du har alltid varit så god och hänsynsfull», sade hon, »du får inte tro, att jag är otacksam. Mitt svar...»
»Att jag skall söka göra mig dig värdig, Rose?»
»Mitt svar lyder... att du måste försöka glömma mig... inte som din gamla trofasta kamrat, ty det skulle jag inte kunna uthärda, men som föremål för din kärlek. Se dig om i världen, där finnas ju så många hjärtan, som du kunde vara långt mera stolt öfver att vinna. När du så har fått en annan kär, skall jag vara den uppriktigaste väninna du har.»
Hon höll handen för ögonen och grät. Han stod ännu alltjämt med hennes hand i sin. Det blef ett ögonblicks tystnad. Slutligen frågade han sakta: »Och dina skäl till detta beslut, blir du ond om jag frågar efter dem?»
»Nej», svarade hon, »du har rättighet att få veta dem. Men du kan inte säga något, som kan förmå mig att ändra mitt beslut. Det är en plikt mot mig själf — den fattiga, föräldralösa flickan,
