som har en fläck på sitt namn — att jag inte ger människorna anledning att tro, att jag af lumpen egennytta har gifvit vika för din första kärlek och hängt mig fast som en hindrande tyngd vid alla dina förhoppningar och framtidsplaner. Och det är en plikt mot din familj, att jag hindrar din svärmiskt eldiga natur från att själf spärra sig vägen till all framgång i världen.»
»Ja, om din böjelse och din pliktkänsla stämma öfverens?» började Harry.
»Det göra de inte», svarade hon och blef blossande röd.
»Då besvarar du alltså min kärlek? Säg mig det, Rose, säg mig det och mildra litet det bittra i min hårda missräkning.»
»Om jag kunde ha besvarat den utan att vålla den jag älskar någon skada, skulle jag...»
»Ha svarat mig annorlunda?» frågade han lidelsefullt. »Säg ut, Rose!»
»Ja, jag skulle... men», tillade hon och drog till sig handen, »hvarför skola vi förlänga detta pinsamma samtal? Fastän... det har då också bragt mig lycka. Det skall alltid vara mig en glädje att veta, att du en gång har satt mig så högt, och hvarje framsteg du gör skall ge mig ny kraft och säkerhet. — Farväl, Harry! Så, som vi ha mötts i dag, mötas vi aldrig mera. Men under andra förhållanden än dem, som du genom detta samtal ville åstadkomma, hoppas jag att vi länge skola hålla tillsammans. Och alla mina böner skola nedkalla välsignelser öfver dig.»
»Ännu ett ord, Rose!» bad han och knäböjde för henne. »Om jag nu hade haft en mindre »lycklig» ställning, som världen kallar det, om jag hade varit hänvisad till att lefva ett obemärkt lif eller kanske varit fattig och sjuk och hjälplös, skulle du då också ha vändt dig ifrån mig? Är det endast emedan jag har utsikter till ära och rikedom, som din börd skrämmer dig så? — Ack nej, nej, Rose, inte denna tystnad! Kom ihåg, hvad du med ett par ord kan göra för den, som älskar dig högre än sitt lif! Vid allt hvad jag har lidit för din skull och vid allt hvad jag nu kommer att lida efter ditt svar — säg mig det!»
»Om din ställning hade varit en annan än den är», hviskade hon och tårarna runno utför hennes kinder, »skulle jag kanske ha blifvit besparad denna pröfning. Men nu måste jag gå, Harry!» Och hon räckte honom handen
»Lofva mig blott en sak!» bönföll han. »Att jag ännu en enda gång — då någon tid har gått — får tala med dig om detta! — Nej, nej», tillade han, »inte för att söka öfvertala dig, det svär jag, utan endast för att höra dig upprepa ditt svar, om du upprepar det.»
»Som du vill», sade hon. »Det skall ju endast bli en smärta till... och till den tiden kan jag kanske bära den bättre.»
Hon räckte honom åter handen. Men han tryckte henne intill sig, kysste henne på hennes vackra panna och lämnade hastigt rummet.
