förvånade sig öfver, att han såg så dyster och på samma gång upphetsad ut.
»Nu skrifver du ju mycket bra, inte sant?» frågade Harry och lade sin ena hand på gossens axel.
»Jo, någorlunda.»
»Jag kommer kanske inte hem igen så snart och ville gärna att du skref till mig — till exempel hvar fjortonde dag, hvarannan måndag, under adress Centralpostkontoret, London. Vill du det?»
»Ja, det vill jag gärna», svarade Oliver, helt stolt öfver hans begäran.
»Jag ville gärna, att du skulle skrifva till mig om, hur mamma och... fröken Maylie ha det», fortfor Harry. »Du kan mycket väl fylla ett helt ark med att tala om, hvad ni ta er för och hvad ni ha talat om och om hon — jag menar om de tyckas vara glada och ha det bra. Förstår du mig?»
»Ja, mycket väl.»
»Men jag vill hälst, att du inte talar till någon om det», fortfor Harry ifrigt, »ty då skulle kanske mamma anse, att hon bör skrifva oftare, och jag vill ogärna göra henne besvär. Låt detta bli oss emellan. Men skrif nu riktigt utförligt!»
Oliver kände sig helt viktig och lofvade att vara både tystlåten och utförlig. Därpå tog Harry afsked af honom och försäkrade honom upprepade gånger, att han var hans vän.
Doktor Losberne satt redan i vagnen; Giles (som skulle stanna hos frun) stod och höll vagnsdörren öppen; inifrån trädgården sågo pigorna på. Harry sneglade flyktigt upp till fröken Roses fönster och sprang sedan raskt upp och satte sig bredvid doktorn.
»Kör!» ropade han till kusken. »Fort! I galopp! I dag måste det gå som en stormvind!»
»Nånå!» utbrast doktorn. Han slog hastigt ner fönstret och sade till kusken: »Jag kan mycket väl nöja mig med något mindre fart än stormvindens.»
Vagnen rullade bort. Bullret däraf försvann allt mer och mer — ett ögonblick doldes vagnen af ett dammoln — kom åter fram — och blef slutligen alldeles borta. Då äfven dammolnet skingrats, försvunno åskådarne.
Det var dock en, som fortfor att länge se åt detta håll. Uppe bakom den hvita gardinen, som hade dolt henne för Harrys ögon, satt fröken Rose.
»Han tycktes vara munter och glad», sade hon för sig själf. »Jag var rädd för, att han inte skulle vara det, men jag misstog mig. Det gläder mig mycket.»
Tårar kunna ju betyda både glädje och sorg. Men de, som gledo utför fröken Roses kinder, medan hon satt där uppe och stirrade tankfullt åt samma håll, tycktes nästan mera häntyda på sorg än på glädje.
