värdighet, »de där kvinnfolken ska då åtminstone tvingas att respektera min myndighet! — Hallo, där inne! Hvad är det för oväsen ni håller, edra satkäringar?»
Han slog upp dörren och steg in med vredgad min. Men i ett nu blef hans hållning krypande och ödmjuk, ty han såg framför sig sin äkta hälft.
»Min kära vän», sade han, »jag hade ingen aning om, att du var här.»
»Hade du ingen aning om, att jag var här?» sade hans fru skarpt. »Hvad har du här att göra?»
»Jag tyckte, att de pratade så mycket, att de inte kunde arbeta ordentligt, min vän», förklarade Bumble och sneglade bort till ett par käringar, som tycktes ha roligt åt herr inspektörens ödmjukhet.
»Jaså, du tyckte, att de pratade för mycket?» frågade fru Bumble. »Hvad rör det dig?»
»Nej, kära vän, men...»
»Jag säger, hvad rör det dig?»
»Nej naturligtvis, kära vän, här är det du, som befaller!» medgaf Bumble. »Men jag tänkte... att du kanske inte var tillstädes för tillfället...»
»Jag skall säga dig en sak, Bumble», svarade frun. »Här har du alls ingenting att göra! Du går och sticker näsan i saker, som inte alls röra dig, och gör dig till ett spektakel för hvarenda människa i huset, så att de grina åt dig allesammans, så snart du vänder ryggen till. Seså, packa dig af nu!»
Och då han dröjde ett ögonblick, tog hon ett ämbar med såpvatten och förklarade bestämdt, att om han inte försvann på ögonblicket, skulle han få hela dess innehåll öfver sin ståtliga personlighet.
Hvad skulle han göra? Han såg sig skamsen omkring och smög sig bort till dörren, medan käringarnas fnissande bröt ut i ett skallande skratt. Också det! Till och med i fattighjonens ögon hade han förlorat ära och anseende! Från uppsyningsmannens majestät hade han sjunkit ner till den ynkligaste toffelhjälte! »På två månader!» tänkte han. »Ännu för knappt två månader sedan var jag min egen herre och herre öfver hvar och en, som hörde till det kommunala fattigväsendet. Och nu —!»
Han gaf gossen, som öppnade porten för honom, en örfil och trädde ut på gatan.
Där gick han länge gata upp och gata ner. Slutligen dämpade motionen hans häftigaste sorg, men i stället gjorde den honom törstig. Han gick förbi åtskilliga kaféer och stannade slutligen på en sidogata framför ett, där han öfver gardinen kunde se, att det blott satt en ensam gäst i skänkrummet. I det samma började det ösregna, och det bragte hans beslut till mognad; han gick in och rekvirerade något att dricka.
Mannen, som satt där inne i skänkrummet, var lång och mörk
