»Det var alltså inte mig ni såg efter», svarade den främmande med ett hånfullt leende, »ty annars skulle ni ha vetat mitt namn. Ni vet det inte och jag råder er att inte häller söka få veta det.»
»Jag menade ingenting ondt, min herre», sade herr Bumble majestätiskt.
»Det är ingen skada skedd», sade den främmande. Och så blef det en lång paus.
Sedan bröt den främmande åter tystnaden. »Jag tycker, att jag har sett er förr?» sade han. »Ni var annorlunda klädd den gången, och jag såg er bara på gatan, men jag tycker ändå, att jag känner igen er. Ni bar uniform då, inte sant?»
»Jag var uppsyningsman vid fattiggården», svarade Bumble litet öfverraskad.
»Mycket riktigt», den främmande nickade. »Och hvad är ni nu?»
»Inspektör», sade Bumble långsamt och med eftertryck; han ville på förhand afvisa all opassande förtrolighet, som den främmande eljes kunde ha tillåtit sig. »Inspektör på fattiggården, min herre.»
»Men ni har väl lika öppen blick för er fördel, som ni alltid har haft?» frågade den främmande, och då Bumble förvånad såg upp, fixerade han honom skarpt. »Ni kan gärna svara uppriktigt. Som ni hör, känner jag er ganska bra.»
»En gift man», svarade Bumble, i det han skuggade öfver ögonen med handen och mönstrade den främmande från topp till tå, »vill ju lika gärna som en ogift förtjäna sig några slantar, om det kan ske på ärligt sätt. Kommunala ämbetsmän äro inte så öfverdrifvet väl aflönade.»
Den främmande smålog och nickade åter för sig själf, som om han tänkte, att han icke tagit miste på mannen. Sedan ringde han på värden. »Fyll på det där glaset!» sade han och räckte honom Bumbles. »Riktigt varmt och starkt! Det är väl så ni vill ha det?»
Bumble harskade sig litet. »Ånej, inte för starkt...»
»Ja, ni förstår väl?» sade den främmande torrt. Värden smålog och gick, och strax därefter kom han tillbaka med ett ångande glas, hvaraf redan den första klunken gjorde Bumble vattnig i ögonen.
Sedan stängde den främmande herrn dörren och fönstret. »Hör nu på!» sade han. »Jag kom hit i dag för att söka upp er, och tack vare en af de tillfälligheter, hvarigenom den onde stundom för de sina tillsammans, kom ni af er själf hit in i rummet, där jag just satt och tänkte på er. Jag vill ha några upplysningar af er, och fastän ert besvär inte blir stort, skall ni inte behöfva göra något för intet. Tag de där att börja med.»
Han sköt ett par guldmynt så tyst öfver bordet, som om han var rädd för, att man i nästa rum skulle kunna höra dem skramla. Bumble tog dem, undersökte dem noga, och då han hade öfvertygat sig om, att de icke voro falska, stoppade han ytterst belåten ner dem i sin västficka.
