tjufverier och andra förbrytelser, som kunde förefalla. Husen voro till största delen usla hybblen, hopsatta af tegel eller gammalt maskstunget skeppsvirke. Men midt ibland dem, med sina öfversta våningar utskjutande öfver floden, låg en stor byggnad, som förr i tiden hade användts till fabrik. Nu hade för länge sedan råttor och mask och fukt gjort de stolpar, hvarpå den hvilade, murkna, och en del af huset hade redan sjunkit ner i vattnet. Resten lutade sig liksom vacklande ut öfver den grumliga floden och tycktes endast vänta på ett lämpligt tillfälle att följa efter.
Utanför denna byggnad stannade det värda äkta paret just i samma ögonblick som det första aflägsna åskdundret hördes och regnet började smattra. »Här måste det visst vara!» sade Bumble och såg på en papperslapp, som han höll i handen.
»Hallo där nere!» ropade en röst uppifrån. Och då Bumble såg upp, fick han sikte på ett ansikte i ett fönster i andra våningen.
»Vänta ett ögonblick, så skall jag komma ner!» ropade rösten åter. Hvarefter hufvudet försvann, och fönstret slogs igen.
»Var det han?» frågade Bumbles ömma maka. Och då Bumble svarade med en nick, tillade hon: »Kom nu ihåg, hvad jag har sagt dig, och tala så litet som möjligt, så att du inte begår en blunder.»
Herr Bumble, som emellertid hade granskat huset med en ytterst betänksam min, ämnade tydligen uttala sina tvifvel, huruvida det öfver hufvud för ögonblicket var rådligt att inlåta sig vidare på saken. Men i det samma slog Monks upp den lilla dörren, utanför hvilken de stodo, och vinkade till dem att komma in. »Nå, kom nu!» sade han och stampade otåligt i golfvet. »Stå inte där och gapa!»
Fru Bumble, som först hade tvekat, steg raskt in. Och Bumble, som antingen skämdes eller var rädd för att stå ensam kvar, följde efter. Men han var tydligen mycket illa till mods och saknade så godt som helt och hållet den majestätiska värdighet, som utmärkte honom i hvardagslag.
»Hvarför stod ni där ute och lät regna på er?» frågade Monks, då han hade stängt dörren och vände sig mot Bumble.
»Vi... vi ville bara svalka oss litet», mumlade Bumble och såg sig oroligt omkring.
»Svalka?» utbrast Monks. »Inte allt det regn, som har fallit och skall falla, förslår till att kyla den helveteseld, som en människa kan bära med sig inombords. Tro mig, ni kommer inte att svalka er så lätt.»
Efter denna älskvärda anmärkning vände han sig hastigt om mot fru Bumble och fixerade henne, så att hon, som annars ej var så lättskrämd, till sist måste ta ögonen till sig och se rakt ner framför sig.
»Det är alltså fruntimret?» sade Monks.
»Ni tror kanske inte, att ett fruntimmer kan bevara en hemlighet?» inföll åldfrun och mötte djärft hans forskande blick.
