Bumble, som ännu ej af sin äkta hälft blifvit invigd i hemligheten, lyssnade med framsträckt hals och ett par uppspärrade ögon, som han med oförställd häpnad riktade ömsom på sin hustru, ömsom på Monks. Hans spända förvåning ökades ännu mera, då Monks helt allvarligt frågade, hur stor summa hon begärde för hemligheten.
»Ja, hur mycket är den värd för er?» sade fru Bumble orubbligt kallblodigt.
»Kanske alls ingenting och kanske tjugu pund!» sade Monks. »Säg ut och låt mig höra, hvad jag har att rätta mig efter!»
»Lägg till fem pund, ge mig tjugufem pund i guld, så skall jag säga er allt hvad jag vet, men inte förr.»
»Tjugufem pund!» utbrast Monks och studsade.
»Jag talade så tydligt jag kunde», sade fru Bumble.
Monks besinnade sig länge. »Om jag nu betalar ut alla dessa pengar för alls ingenting?» mumlade han.
»Så kan ni lätt ta ifrån mig pengarna igen», ljöd svaret, »jag är ju bara ett fruntimmer och ensam här och utan beskydd.»
»Nej, nej, min vän, hvarken ensam eller utan beskydd!» inföll herr Bumble med en darrning på rösten. »Jag är ju här, min vän! Dessutom (hans tänder skallrade litet) är herr Monks för mycket gentleman för att det skulle kunna falla honom in att vilja bruka våld mot kommunala personer. Herr Monks vet, att jag visserligen inte längre är någon ung man; jag står, om jag så får säga, inte längre i min fulla blomstring, men herr Monks måste ha hört — måste alldeles bestämdt ha hört, min vän — att jag är en mycket energisk ämbetsman och att jag har en ovanlig styrka, då det gäller. Jag behöfver bara bli litet retad, det är alltsammans.»
Herr Bumble gjorde ett melankoliskt försök att med stor manhaftighet gripa efter sin lykta. Men på samma gång visade det förskräckta uttrycket i hans ansikte, att han verkligen behöfde ganska stark eggelse innan han inlät sig på krigiska demonstrationer, åtminstone mot andra personer än fattighjon och dylika värnlösa varelser.
»Du är ett dumhufvud», sade hans äkta hälft, »och det vore bäst, om du höll munnen.»
»Om han inte kan tala tystare, hade det varit bäst, om ni sytt igen munnen på honom, innan ni gick hemifrån», sade Monks ilsket. »Det är alltså er herre och man?»
»Herre och man — pyh!» fnös frun och kringgick därmed frågan.
»Jag kunde just tro det», anmärkte Monks och uppfångade den bistra blick, som hon gaf sin man. »Så mycket bättre. Jag har mina betänkligheter vid att inlåta mig med två personer, när jag ser, att de ledas af en vilja. Ja, det är mitt allvar — se här!» Han drog upp en börs ur fickan, räknade upp tjugufem pund i guld på bordet och sköt dem till fru Bumble. »Var så god!» sade han. »Berätta nu... så snart det förbannade åskdundret dött bort, som nu ämnar rulla fram öfver huset här.»
