obesvärad min. »Hör på, min gosse...» sade domaren och lutade sig fram öfver skranket.
Oliver ryckte till, och det var inte underligt, ty den gamle herrn hade talat i vänlig ton, och ovana ljud bruka framkalla förskräckelse. Gossen darrade häftigt och brast i gråt.
»Hör nu, Bumble, drag er undan litet», sade den andre domaren, i det han lade bort sin tidning och lutade sig fram med ett deltagande uttryck. »Tala nu om för oss, hur det är, min gosse; var inte rädd.»
Oliver föll på knä och knäppte ihop händerna och bad, att de skulle sätta in honom i det svarta hålet igen — och svälta honom — och prygla honom — eller slå ihjäl honom —, bara de inte satte honom i lära hos den där förskräckliga karlen.
»Nej», utbrast Bumble och lyfte både händer och ögon mot himlen med det högtidligaste patos, »många genompiskade och lögnaktiga fattighusungar har jag sett i mitt lif, men aldrig maken till dig, Oliver!»
»Håll munnen!» sade den andre domaren.
Bumble visste ej, om han hade hört rätt. »Ursäkta», sade han, »talade ers nåd verkligen till mig?»
»Ja. Håll munnen.»
Herr Bumble stod som förstenad. Att säga till en kommunal tjänsteman att han skall hålla munnen?! Man lefde på världens sista tid!
Den gamle herrn med hornbrillorna såg på sin kollega, och denne nickade betydelsefullt. »Vi neka att stadfästa detta kontrakt», sade den gamle herrn och sköt papperet ifrån sig.
»Jag hoppas», stammade herr Limbkins, »att öfverheten... bara på en lös utsago af en pojke... anser, att... direktionen har... burit sig klandervärdt åt...»
»Därom behöfver fredsdomaren ej uttala någon åsikt», svarade den andre domaren skarpt. »Tag nu med er gossen till fattighuset och behandla honom väl. Det tycks han behöfva.»
Samma afton förklarade herrn i hvita västen alldeles bestämdt, att Oliver icke allenast skulle bli hängd, utan också rådbråkad. Och följande morgon underrättades allmänheten ännu en gång om, att Oliver Twist var à prendre och att man betalade fem pund till den, som ville ta hand om honom.
