Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/193

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
193
OLIVER TWIST.

Och en mängd herrar af den s. k. fina societeten bygga ju sitt rykte på ungefär samma grund som den fiffige Toby Crackit.

»Ja», sade juden, då de gått, »nu skall jag ta fram pängarna åt dig, Nancy. Detta är bara nyckeln till ett litet skåp, där jag gömmer de småsaker, som pojkarne skaffa. Mina pängar låser jag aldrig in, he he he, för jag har inga! Det är ett eländigt yrke, Nancy, det inbringar ingenting. Men det roar mig att se ungdom omkring mig, och därför får jag väl dras med svårigheterna. — Tyst!» afbröt han sig plötsligt och stoppade hastigt nyckeln i barmen. »Hvad var det? Sitt stilla!»

Nancy satt vid bordet med armarna i kors och tycktes vara alldeles likgiltig för, hvem som kom eller gick — tills hon hörde en karlröst mumla något ute i trappan. I en blink ryckte hon af sig hatt och sjal och kastade dem under bordet. Och då juden nu vände sig om mot henne, klagade hon i matt ton öfver, att där var så hett...

»Hm», mumlade juden, liksom litet förargad öfver att bli störd, »det är den mannen jag väntade; han kommer utför trappan nu. Inte ett ord om pängarna, Nancy, så länge han är här! Han stannar inte länge, bara i tio minuter.»

Han hade lagt sitt pekfinger på munnen och tog nu ljuset och gick mot dörren. Men i det samma han kom dit, inträdde den främmande hastigt.

Det var Monks. Han liksom vek tillbaka, då han såg, att det fanns någon mera i rummet.

»Bara en af mina unga vänner!» förklarade juden, »du kan gärna stanna, Nancy.»

Nancy drog sin stol närmare bordet, såg likgiltigt upp på Monks och tog sedan ögonen till sig. Men då Monks strax därefter vände sig om mot juden, stal hon sig till att se upp igen, och denna gång var blicken så spejande och fintlig, att hon föreföll som en helt annan människa.

»Något nytt?» frågade juden.

»Viktiga nyheter.»

»Och... goda? sade juden i en ton, som om han vore rädd att reta Monks genom att låta alltför förhoppningsfull.

»Inte så dåliga», svarade Monks och skrattade. »Jag har varit ganska verksam. Låt mig få tala ett par ord med er.»

Nancy drog sig åter närmare bordet och erbjöd sig ej att gå, fastän hon kände, att Monks såg på henne. Och juden var kanske rädd, att hon skulle börja tala om pängarna, om han körde bort henne. Han pekade alltså mot taket och gick före ut ur rummet.

»Men inte upp till det där satans hålet, där vi voro sist», hörde Nancy Monks säga, medan de gingo uppför trappan. Juden skrattade och svarade något, som hon icke kunde höra. Att döma efter trappstegens knarrande gingo de upp i andra våningen.

Innan ännu ljudet af deras steg dött bort, hade flickan försiktigt

Oliver Twist.25