skugga ej skulle kunna förråda mig denna gång, och jag smög mig efter dem och lyssnade vid dörren. De första ord jag hörde Monks säga var: »Alltså ligga nu de enda bevisen för, hvem gossen är, på flodens botten, och den gamla häxan, som hade stulit dem från hans mor, multnar i sin kista!» Sedan skrattade de och pratade om, att det var en präktig kupp. Men Monks fortfor att tala om gossen, och han hetsade upp sig och sade, att visserligen var han nu säker på den satungens pängar, men han hade ändå hällre sett, att det hade gått på det andra sättet. Ty hur lustigt kunde det inte ha varit att omkullkasta faderns testamente genom att låta gossen göra en kretsgång genom alla Londons fängelser och så till sist få honom i galgen för något brott, som vore belagdt med dödsstraff. Och det kunde Fagin mycket väl ha gjort, och han kunde till och med först ha förtjänat massor af pängar på pojken.»
»Men hvad är då allt detta?!» utbrast Rose häpen.
»Rena sanningen, fröken, fast det är jag, som säger det! Och sedan sade Monks — med en hop svordomar, som jag är van vid, men som inte passa för edra öron —, att om han kunde tillfredsställa sitt hat genom att ta gossen af daga, utan att själf utsätta sig för fara, skulle han göra det. Men då han inte kunde det, skulle han nöja sig med att alltid hålla ögonen på honom, ty om han begagnade sig af gossens födelse och historia, skulle han kanske ändå kunna skada honom. »Så jude ni är, Fagin», sade han, »har ni aldrig lagt ut sådana snaror, som jag skall lägga ut för min bror Oliver!»
»Hans bror!» upprepade Rose och slog ihop händerna.
»Så sade han,» sade Nancy, i det hon oroligt såg sig omkring, som hon för öfrigt hade gjort hela tiden, alltsedan hon började berätta, ty hon kunde ej få Sikes ur sina tankar. »Och en sak till: han talade om er och den andra damen och sade, att det var ett påfund af himlen eller af djäfvulen, för att förarga honom, att Oliver just skulle råka i edra händer. Men så grinade han åter ondskefullt och tillade, att å andra sidan var det också en tröst, ty hur många tusen, ja, hundra tusen, om ni hade dem, skulle ni inte vilja ge ut för att veta, hvem er tvåbente knäracka var!»
Rose bleknade. »Ni menar väl inte, att han sade detta på allvar?»
»Jo, det kan ni lita på», försäkrade Nancy och nickade ifrigt. »Han skämtar minsann inte, då hans hat kommit i svallning. Jag känner många, som kanske göra värre saker än han, men jag vill hällre höra dem alla tala om det tio gånger än jag vill höra Monks bara en enda gång! — Men nu är det sent, jag måste hem, så att ingen misstänker, hvad jag har varit ute i för ärende. Nu måste jag gå.»
»Men hvad hjälper ert meddelande mig, då ni inte är här?» sade Rose. »Vill ni verkligen gå hem? Hur har ni lust att återvända till de omgifningarna, som ni skildrar som så förskräckliga?
