KAP. 40.
En öfverraskning kommer sällan ensam.
Hon befann sig verkligen i en svår belägenhet. Hon brann af längtan att få den hemlighetsfulla slöjan omkring Oliver lyftad, men vågade ej tänka på att svika det förtroende, som den stackars vilseförda flickan hade visat henne. Hon och fru Maylie skulle endast stanna tre dagar i London, innan de för några veckor reste till en aflägsen ort vid kusten, och nu var redan den första dagen gången, och det var midnatt! Hvilken plan skulle hon kunna uttänka, som kunde utföras inom fyrtioåtta timmar? Eller huru skulle hon, utan att väcka misstankar, kunna få resan uppskjuten? Doktor Losberne bodde tillsammans med dem, och han ämnade stanna i två dagar till. Men hon visste hur hetsig han var; om hon utan vidare gick och förtrodde sig till honom, skulle han genast bli utom sig af raseri mot den kvinna, som lockat Oliver tillbaka till juden. Och icke häller till sin tant tordes hon vända sig, ty tanten skulle genast fråga doktorn till råds, det visste hon. Plötsligt kom hon på den tanken att söka bistånd hos Harry. Men i det samma dök hela deras sista samtal upp för henne, och hon tyckte (tårarna trängde sig fram i hennes ögon, då hon tänkte därpå), att det skulle vara ovärdigt af henne att kalla honom tillbaka nu, då han kanske hade glömt henne och kände sig lycklig däröfver.
Rose sof ej den natten, hon låg och grubblade fram och tillbaka. Följande dag fattade hon det förtviflade beslutet att skrifva till Harry. Mer än ett halftjog gånger tog hon pennan och lade den åter ifrån sig, och ännu hade hon ej kommit på det klara med, hur den första raden skulle lyda. Plötsligt kom Oliver, som hade varit ute och gått, instörtande så andfådd och upprörd, som om en ny olycka inträffat.
»Hvad är det, barn?» utbrast Rose och reste sig hastigt.
»Å, min Gud, att jag verkligen skulle få återse honom, och att ni skulle få tillfälle att öfvertyga er om, att hvad jag sagt är sant!»
»Hvad menar du? Hvem talar du om?»
»Jag har sett den där herrn», sade Oliver, som knappt kunde få fram orden, »han, som var så god emot mig... herr Brownlow!»
»Hvar?»
»Han steg ur en vagn och gick in i ett hus. Han såg mig inte, och jag darrade så, att jag hvarken kunde ropa eller springa efter honom. Men Giles frågade, om han bodde där, och fick till svar att det gjorde han. Se här!» sade Oliver och räckte fram en papperslapp, »här bor han!»
