I ett ögonblick hade Rose sin plan färdig. »Fort!» sade hon. »Säg till där nere att de skaffa mig en droska, och gör dig i ordning att följa med! Vi fara genast dit. Jag skall bara säga till tant, att vi åka ut på en timme.»
Knappast fem minuter därefter voro de på väg. Då de kommo till huset, lät Rose tills vidare Oliver sitta kvar i vagnen (hon sade, att hon måste förbereda den gamle herrn på återseendet), skickade sedan upp betjänten med sitt kort och anhöll om ett samtal med herr Brownlow i en mycket viktig angelägenhet. Betjänten kom tillbaka och bad henne vara god och stiga upp. Hon visades in i ett rum, där det satt en äldre herre med älskvärdt utseende och klädd i buteljgrön rock; ett stycke från honom satt en ännu äldre herre klädd i nankinsbyxor och damasker, men han såg icke fullt så välvillig ut; han satt med bägge händerna sammanknäppta om knappen på en grof käpp och stödde hakan mot händerna.
»Ber om ursäkt», utbrast herrn i den buteljgröna rocken och reste sig hastigt och förekommande, »jag ber om förlåtelse... trodde uppriktigt sagdt, att det var en tiggerska. Var så god och sitt.»
»Förmodligen herr Brownlow?» frågade Rose honom, sedan hon först kastat en flyktig blick på den andre herrn.
»Till er tjänst. Och detta är min vän herr Grimwig. — Grimwig, var snäll och lämna oss allena ett ögonblick.»
»Jag tror inte, att ni behöfver göra er vän omak», inföll Rose. »Så vidt jag vet, är han fullständigt invigd i den angelägenhet, som jag vill tala med er om.»
Grimwig, som hade rest sig och gjort en stel bugning, gjorde ännu en stel bugning och satte sig.
»Det jag har att säga kommer säkert att öfverraska er», började Rose litet förlägen. »Ni har en gång visat en kär ung vän till mig så mycken godhet och välvilja, att jag hoppas det skall glädja er att få höra talas om honom igen.»
»Verkligen!» sade herr Brownlow. »Hans namn, om jag får be?»
»Oliver Twist.»
Knappt hade dessa ord gått öfver hennes läppar, förr än Grimwig, som hittills låtsat vara fördjupad i en tjock bok, slog igen den med en smäll och sjönk tillbaka i stolen, hvarvid allt slags uttryck, utom det af en obeskriflig häpnad, försvann ur hans ansikte. Sedan rätade han upp sig, fortfor att stirra framför sig och lät höra en lång hvissling, som tycktes dö bort icke i luften, utan nere i hans mages innandömen.
Herr Brownlow hade icke blifvit mindre öfverraskad, men hans förvåning yttrade sig på ett mindre ovanligt sätt. Han flyttade sin stol närmare Roses och sade: »Jag ber er, min kära unga fröken, tala inte om min »godhet och välvilja». Men kan ni ge mig något bevis för, att jag har bedömt den stackars gossen för strängt (något för strängt tror jag redan nu att jag bedömde honom!), så tala, för Guds skull, tala!»
