tömma en pänninglåda och slippa så lätt ifrån det som den här gången.»
»Strunt i pänninglådor! Det finns annat att tömma, du: fickor och sypåsar och hus och postvagnar och banker!» förklarade Noah, hvars mod hade växt, allt efter som ölet hade stigit honom åt hufvudet.
»Ja, men allt det där kan du inte göra ensam, söta Noah.»
»Jag skall nog skaffa mig kamrater. Du är ju redan värd lika mycket som femtio! För jag har då aldrig sett en så slug och durkdrifven tös som du är, då jag ger dig lof att vara det.»
»Å, hvad du är söt, när du talar så!» utbrast Charlotte och tryckte en kyss på hans fula ansikte.
»Låt mig vara! Du skall inte vara för öm, när jag nyss har varit arg på dig.» Och Noah sköt henne ifrån sig med mycken värdighet. »Jag skulle vilja vara kapten för ett band och befalla öfver dem och lura på dem öfverallt, utan att de visste det. Om vi kunde komma i lag med några så’na karlar, skulle jag gärna spendera den där tjugupundssedeln, som du stralade, i synnerhet som jag inte vet, hur jag skall kunna växla den.»
Samtalet afbröts nu därigenom att dörren öppnades och en främmande inträdde. Det var Fagin. Han hade sin allra vänligaste min, bugade sig mycket djupt, i det han tog plats vid närmaste bord, och tillsade den grimaserande Barney att sätta fram något att dricka.
»En vacker kväll, min herre, men kallt för årstiden», sade Fagin till Noah och gnuggade händerna. »Ni är från landet, kan jag se.»
»Hur kan ni se det?» frågade Noah.
»Vi ha inte så där mycket damm i London.» Fagin pekade först på Noahs och Charlottes skodon och sedan på deras bylten.
»Ni är en slipad krabat. Ha ha ha! Hörde du, Charlotte?»
Barney kom in med dricksvaror, och Fagin bjöd öfver lag.
»Präktig vara!» anmärkte Noah och smackade med tungan.
»Men dyr», sade Fagin. »Vill man dricka den dagligen, måste man ofta laga att man tömmer ett pänningskrin eller en ficka eller en sypåse eller ett hus eller en postvagn eller en bank.»
Noah föll tillbaka i sin stol och stirrade, askgrå i ansiktet, först på juden och sedan på Charlotte.
»Ja, mig skall ni inte vara rädd för, min vän!» försäkrade Fagin och ryckte närmare. »He he he, det var tur för er, att det inte var någon annan än jag, som hörde det — stor tur!»
Noah hade dragit benen till sig och gömde dem nu under stolen så mycket som möjligt. »Det var hon där, som tog pängarna, och inte jag!» stammade han. »Du har dem ännu kvar, Charlotte, det vet du mycket väl själf!»
»Strunt i hvem som har dem och hvem som tog dem», inföll Fagin, som likväl med falkblick granskade flickan och de bägge byltena. »Jag sysslar själf med sådant och tycker om er för hvad ni gjort.»
