då säga? Småbarnsfacket kanske? Ni förstår — små barn, som skickas ut att gå ärenden åt sina mödrar med en sexpenceslant eller en shilling i handen. Man knuffar omkull barnet, tar pängarna och går helt lugnt sin väg, som om ingenting annat hade händt än att barnet ramlat i rännstenen — he he he!» Och Fagin knuffade Noah gemytligt i sidan.
»Ha ha ha!» gapskrattade Noah och sparkade upp med benen i förtjusning. »Det är jag med om! Hur dags i morgon skall jag infinna mig hos min vän?» tillade han, då Charlotte inträdde.
»Ska vi säga klockan tio? — Och ert namn?»
»Bolter — herr Morris Bolter», svarade Noah, som varit beredd på denna fråga. »Detta är fru Bolter.»
»Ödmjuka tjänare, fru Bolter!» sade Fagin och bugade sig med öfverdrifven artighet. »Hoppas snart få göra närmare bekantskap.»
»Hör du inte, Charlotte?» röt Noah.
»Jo, söta Noah», svarade fru Bolter och räckte juden handen.
Herr Morris Bolter, för detta Claypole, förklarade för Fagin: »Noah är ett smeknamn hon har på mig.»
»Jag förstår», sade Fagin, och den gången talade han verkligen sant. »God natt, god natt!»
KAP. 42.
Räfven i knipa.
»Jaså, det är ni själf, som är er vän?» frågade herr Claypole äfven kallad Bolter, då han följande dag infann sig hos juden. »Jag kunde just tänka mig det.»
»Hvar och en är sin egen vän», svarade Fagin med sitt inställsammaste leende. »Man är alltid själf numro ett.»
»Ha ha ha, ja, alltid numro ett!» instämde Noah.
»Det vill säga», fortfor Fagin, som fann nödvändigt utveckla satsen närmare, »ett litet samfund som vårt blir ju ett slags numro ett för oss alla. Vi äro så beroende af hvarandra, att ni inte kan betrakta er själf som numro ett, utan att ni också måste betrakta de andra unga männen och mig — jag säger: och mig — som numro ett!»
»Nej, hör nu», inföll herr Bolter, »nog tycker jag mycket om er, men så het är då inte vänskapen oss emellan, att...»
Juden ryckte på axlarna. »Tänk er för!» sade han. »Ni har gjort ett ganska vackert arbete, som jag tycker om er för, men som
