fångknekten säga honom namnen på »de där gamla skälmarne», som sutto på domarebänken, hvilket till den grad roade åhörarne, att de skrattade nästan lika hejdlöst, som unge Charley skulle ha gjort, om han kunnat höra frågan.
»Stilla där borta!» dundrade gevaldigern. Och vändande sig till en af domarne, som i detsamma frågade, hvad det var för slags mål, sade han: »En ficktjuf, herr assessor!»
»Har den där pojken varit här förr?»
Räfven inför rätten.
»Nej, men han borde ha varit här många gånger. Han har
varit framme litet hvarstädes. Jag känner mycket väl till honom.»
»Hvafalls? Säger ni, att ni känner mig?» utbrast Räfven, som om han velat ta fasta på det påståendet. »Det är bra. Det ger mig alltid anledning att stämma er för ärekränkning.»
Åter skrattade åhörarne och åter påbjöds tystnad.
»Hvar äro vittnena?» sade notarien.
»Mycket riktigt!» inföll Räfven. »Hvar äro vittnena? Det skulle roa mig att se dem.»
Hans önskan blef genast uppfylld. Ty först framträdde den poliskonstapel, som hade anhållit honom, och afgaf sin rapport.
