»Hvad är det nu då?» utbrast Sikes och såg förvånad på juden.
Juden lät honom med en nick förstå, att han ej skulle bry sig om henne, och några minuter därefter var hon verkligen alldeles lugn. Då tog juden sin hatt och sade god natt. Då han kom till dörren, vände han sig om och frågade, om han ej kunde bli lyst utför trappan; där var så mörkt.
»Tag och lys honom ner!» befallde Sikes, som höll på att stoppa sin pipa. »Det vore synd, om han skulle bryta nacken af sig; då finge de, som bruka trängas omkring galgarna, så mycket mindre att glo efter.»
Nancy tog ljuset och följde med. Då de kommo ner i farstun, gick Fagin tätt intill henne, lade fingret på munnen och hviskade: »Hvad står på, min flicka?»
»Hvad menar ni?» svarade hon, likaledes hviskande.
»Då han (Fagin pekade med sitt skrynkliga finger uppåt trappan) är så hård mot dig, Nancy — ty han är ju ett kreatur, ett riktigt kreatur! — vore det då inte —?»
»Hvad för något?» frågade hon, då Fagin plötsligt tystnade, med sin mun nästan intill hennes ena öra och ögonen i hennes.
»Vi kunna tala om det en annan gång! Kom ihåg, min flicka, att du har en vän i mig, en trofast vän. Och jag vet också utvägar, du, i all hemlighet. Om du får lust att hämnas för att du blir behandlad som en hund — nej, värre än en hund, ty honom klappar han ändå ibland! — så kom till mig! Han är ju bara en flyktig bekantskap för dig, Nancy, men mig vet du hvar du har, mig känner du!»
»Ja, er känner jag», upprepade hon alldeles tonlöst. »God natt!»
Hon ryggade tillbaka, då han ville fatta hennes hand, men sade ännu en gång helt lugnt god natt, besvarade hans blick med en betydelsefull nick och stängde sedan dörren efter honom.
Fagin vandrade tankfull framåt. Han hade sedan någon tid haft den idéen (och hvad som skett i afton hade styrkt hans tro), att Nancy tröttnat på inbrottstjufvens råhet och fattat tycke för en annan. Hennes förändrade sätt, det att hon så ofta gick ensam ut, hennes likgiltighet för bandets intressen, allt pekade åt det hållet. Hon måste ha kastat sina ögon på en främmande, och honom gällde det nu att försäkra sig om i en fart, ty med en sådan medhjälperska som Nancy skulle han säkert bli en värdefull eröfring.
Dessutom hade han kanske ett annat syfte. Sikes visste för mycket; och hans råa utfall retade juden. Nancy måste ha klart för sig, att om hon bröt med Sikes, skulle hvarken hon eller hennes nye vän ett ögonblick kunna vara säkra för hans raseri. »Månne man då inte», tänkte Fagin, »med litet öfvertalning kunde få henne till att förgifta honom? Kvinnor ha ofta gjort det, som värre var, under sådana förhållanden. Så blef jag af med den skurken — jag hatar
