Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/222

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
222
CHARLES DICKENS.

honom! Och jag fick en annan i hans ställe — och min makt öfver flickan blef oinskränkt!»

Allt detta hade han redan tänkt på, medan han satt uppe hos Sikes. Men, tänkte han nu, kanske skulle hon ändå rygga tillbaka för att ta lifvet af inbrottstjufven, och det var ju hufvudsakligast det han hade i sikte. »Hur skall jag få fastare tag i henne? Om jag nu lät utspionera henne och upptäckte, hvem hennes nye vän är, och hotade henne med att tala om alltsammans för Sikes, om hon inte lydde mig — hade jag henne inte då? Jo visst!» utbrast han nästan högt. »Då törs hon inte säga nej, om lifvet är henne kärt. Jag har er, jag har er!» Och han vände sig om och knöt hotande näfven åt det håll, där Sikes bodde. Därefter svepte han in händerna i sin kappa, och medan han gick vidare, pressade han dem samman, som om han krossade en hatad fiende mellan sina magra fingrar.

Följande morgon väntade han otåligt på Noah Claypole, som kom sent och kastade sig glupskt öfver frukosten.

»Bolter!» sade juden och satte sig midt emot honom, i tysthet svärande öfver hans goda aptit. »Ni kan väl tala, fast ni äter?»

»Ja», svarade Noah och skar sig en ofantlig brödskifva. »Då går det till och med bättre att prata.»

»Ni gjorde ju er sak bra i går», fortfor juden. »Sex shillings och nio pence redan den första dagen — ni blir en riktig mästare i småbarnsfacket, he he he!» (Noah skrattade själf belåtet med.) »Men nu har jag ett arbete åt er, som kräfver mycken försiktighet.»

Noah blef plötsligt allvarsam. »Jag vill inte kasta mig i faror», sade han, och jag går inte upp i poliskammaren vidare. Sådant tycker jag inte om.»

»Det är inte den ringaste fara; ni skall bara utspionera en ung flicka.»

»Det är jag med om. Jag var redan i skolan inte så dum med sådant där. Hvad skall jag ta reda på?»

»Hvart hon går och hvem hon är tillsammans med och om möjligt hvad hon säger. Och så skall ni lägga märke till gatan eller huset och skaffa mig alla upplysningar ni kan.»

Noah satte ifrån sig koppen och såg sniket på Fagin. »Hvad ger ni mig för det?» frågade han.

»Om ni gör er sak bra, ger jag er ett pund — ett pund, min vän!» svarade Fagin, som ville göra honom så intresserad för skallgången som möjligt. »Så mycket har jag ännu aldrig betalat för ett arbete, som inte inbringar något.»

»Hvem är hon?»

»En af våra egna. Hon har lagt sig till med nya vänner, och jag måste veta, hvilka det är.»

»Aha, för att ni skall få nöjet att göra deras bekantskap, om det är respektabelt folk, hvad? Ja, lita på mig, ni! När skall det börja?»