»Det lofvar jag er bestämdt!» inföll Rose.
Det blef en liten paus. »Och Monks får häller inte veta, från hvem ni har fått veta hvad ni vet?» frågade Nancy. Strax därpå tillade hon: »Jag har växt upp i lögn från min barndom, men jag vill ändå tro er på ert ord.»
Och så tyst, att lyssnaren knappast kunde höra det, började hon beskrifva värdshuset »De tre krymplingarne». Hon berättade huru huset var inrättadt, huru man bäst skulle kunna hålla utkik på det, hvilka kvällar och på hvilket klockslag Monks brukade komma dit. Då och då gjorde hon en paus, som om den gamle herrn antecknat, hvad hon sade. Sedan beskref hon Monks. »Han har ofta sår på läppen», sade hon bland annat, »ty han har fallandesot, och då biter han sig själf, också i händerna — — — hvarför studsade ni?» frågade hon och tystnade hastigt.
Den gamle herrn bad henne fortsätta.
»Jag tror för resten icke, att jag har mer att säga. Jo, vänta litet! Han har på halsen — man kan se det, när han vrider på hufvudet — ett stort — — —»
»Rödt ärr, som af ett brännsår?» utbrast den gamle herrn.
»Hvad vill det säga? Känner ni honom?»
»Jag tror nästan det.» Och strax därpå hörde lyssnaren den gamle herrn mumla: »Det måste vara han!»
»Ja», fortfor sedan den gamle herrn högt och i hjärtlig ton, »ni har ju gjort oss en viktig tjänst, och vi ville gärna belöna er. Huru kunna vi hjälpa er? Tänk efter nu, hvad kunna vi göra för er?»
»Ni kan ingenting göra», sade Nancy med gråt i rösten. »För mig är allt förbi!»
»Så får ni inte tala! Frid i ert hjärta, det kan ni endast skaffa er själf genom att söka den. Men en lugn tillflyktsort, antingen här eller i främmande land, det kunna vi skaffa er, och det är ingenting vi hällre vilja. Där skall ni vara så trygg och okänd, som om ni försvunnit från jorden, och det nu genast, innan morgonen gryr. Gif nu efter, bryt med allt det gamla, medan det ännu är tid!»
»Nej, nej», svarade Nancy efter en kort kamp med sig själf. »Jag hatar och afskyr det lif jag för, men jag kan icke uppge det. Nu kommer ångesten igen!» tillade hon och såg sig ängsligt omkring. »Jag måste hem.»
»Hem?» upprepade Rose sorgset.
»Ja, fröken, till det hem, som jag själf har skapat mig. Låt oss nu skiljas. Någon kan få se mig. Om jag har gjort er en tjänst, så ber jag er, låt mig gå. God natt!»
»Men tag då åtminstone denna börs», bad fröken Rose. »Gör det för min skull — så att ni åtminstone har några resurser i nödens stund.»
»Nej, nej, jag har icke gjort det för pengar, låt mig ha det att
