Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/228

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
228
CHARLES DICKENS.

Fagin tog byltet, lade in det i skåpet, stängde det och satte sig sedan. Han sade ingenting. Men han stirrade så på Sikes, och hans läppar skälfde, och ansiktet var så förvridet, att Sikes mekaniskt flyttade stolen litet tillbaka och såg bestört på honom. »Hvad fan är det?» brummade han. »Hvad glor ni för?»

Juden lyfte upp högra handen och hotade med sitt skälfvande pekfinger, men han var så uppskakad, att han ej kunde få fram ett ord.

»Förbanna mig, har han icke blifvit galen!» utbrast Sikes orolig och tog ner i bröstfickan.

»Nej, nej», stammade Fagin slutligen, »det är inte... det är inte er det gäller, Bill. Er... har jag ingenting... att anmärka på.»

»Såå, inte det!» svarade Sikes med en bister blick; han drog på ett i ögonen fallande sätt fram en pistol och stoppade den i en annan ficka. »Det var tur... för endera af oss.»

Juden ryckte sin stol närmare hans. »Jag har något att säga er, Bill, som skall göra er ännu mera häpen än jag är.»

Sikes såg skarpt på honom. Men då juden fortfarande ej sade något, grep han honom i kragen och ruskade honom eftertryckligt. »Nå, ut med det, din gamle skurk! Hör du!»

»Antag, att pojken, som ligger där...», började Fagin.

Sikes hade ej lagt märke till Noah. Han lutade sig nu ner och såg på honom och rätade sedan upp sig igen.

»Antag, att han» fortfor juden, »kom på den idéen att skvallra... angaf oss allesammans... smög sig ut om natten... sammanträffade med våra värsta fiender... beskref, hurudana vi själfva äro och huru våra gömställen se ut... röjde våra planer och förrådde oss. Hör ni hvad jag säger?» nästan skrek han med blixtrande ögon. »Antag att han gjorde allt detta... hvad skulle ni då göra?»

»Hvad jag skulle göra? Om det ännu fanns lif i honom, då jag kom hem, skulle jag stampa hans hjärna i tusen smulor med mina klackjärn.»

»Men antag, att jag gjorde det?» skrek juden, »eller Charley... eller Betzy... eller — ?»

»Hvad fan brydde jag mig om hvem det vore?» sade Sikes häftigt.

Juden fixerade honom ett ögonblick. Sedan gaf han honom en vink att hålla sig lugn, böjde sig ner öfver Noah och ruskade i honom för att väcka honom. Sikes satt med händerna stödda mot knäna, litet framåtlutad, och såg förvånad på.

»Hm, stackars Bolter!» sade juden långsamt och såg upp med ett uttryck af djäfvulsk förväntan. »Han är trött... han har måst spionera på henne så länge... följa efter henne så länge.»

»Hvad menar ni?» brummade Sikes och rätade upp sig.

Juden svarade icke. Han böjde sig ner, lyfte upp Noah i