sittande ställning och ropade upprepade gånger hans namn. Slutligen gned Noah sig i ögonen, gäspade och såg sig slött omkring.
»Berätta det en gång till, min vän — en gång till, så att han där får höra det.»
»Hvilket?» mumlade Noah sömnigt.
»Det där om Nancy!» svarade juden och grep i detsamma Sikes om handleden liksom för att hindra honom från att gå sin väg. »Du följde alltså efter henne på Londonbron, och där träffade hon två personer?»
»Ja.»
»En herre och en ung dam, som hon hade varit hos en gång förr, af egen drift. Och de sade, att hon skulle berätta om sina kamrater och allra först om Monks — och det gjorde hon — och att hon skulle beskrifva stället, där vi brukade samlas, och tala om, när vi samlades — och det gjorde hon — och huru vi bäst skulle kunna bevakas — och det gjorde hon! Hon berättade alltsammans, utan att knysta, utan att någon hotade henne. Är det inte riktigt?» tjöt juden, halft från sina sinnen af raseri.
»Jo», sade Noah och ref sig i hufvudet, »det är riktigt!»
»Och hvad var det hon sade om förra söndagen? Berätta det om igen!» skrek juden och kramade hårdt om Sikes’ handled.
»De frågade henne», sade Noah (som nu tycktes få en aning om, hvem Sikes var), »hvarför hon inte kommit förra söndagen, som hon hade lofvat. Och då sa’ hon, att hon hade inte kunnat, för han, Bill, som hon förut hade berättat dem om, hade hindrat henne med våld.»
»Och hvad mera? Hvad var det mera hon sade om honom?» skrek juden triumferande.
»Hon sa’, att det var så svårt för henne att slippa ifrån honom; förra gången hon hade varit hos damen, hade hon — ha, ha, ha! — måst ge honom opium.»
»Död och helvete!» skrek Sikes och ryckte lös sin arm ur judens tag. »Släpp mig!» Han stötte undan gubben, störtade ut ur rummet och stormade uppför trappan.
»Bill, Bill!» ropade juden och ilade efter honom. »Låt mig bara säga er —!»
Sikes stod och ruskade i farstudörren som en galning. »Släpp mig ut!» hväste han. »Säg ingenting, det råder jag er. Släpp mig ut!»
»Låt mig bara säga ett enda ord: ni får inte... vara för våldsam!»
Dagen höll på att bräcka, det var tillräckligt ljust för att de skulle kunna se hvarandras ansikten. De växlade en hastig blick: i bägges ögon lågade en eld, hvars betydelse man ej kunde misstaga sig på.
»Jag menar», sade Fagin, som insåg, att all förställning var
