öfverflödig, »för vår egen säkerhets skull — inte för våldsam! Gör det klokt, Bill!»
Han hade emellertid vridit om nyckeln i låset. Bill ryckte upp dörren och störtade ut.
Han stannade ej och betänkte sig ej, han såg hvarken till höger eller vänster, utan rusade endast rakt fram, med tänderna så hårdt sammanbitna, att käkbenet tycktes vilja tränga ut genom huden. Så kom han hem till sin bostad. Han öppnade sakta farstudörren, smög sig uppför trappan, kom in, stängde dörren i lås efter sig, flyttade ett tungt bord framför den och gick sedan och drog undan sängomhänget.
Nancy låg på sängen, halft påklädd. Han hade väckt henne, ty hon såg sig yrvaken omkring.
»Res dig!» sade han.
»Är det du, Bill?» frågade hon, glad öfver att han kommit hem.
»Ja. Res dig.»
Där stod ett tändt ljus; han tog det ur staken och kastade det i spiseln. Då Nancy såg, att det höll på att dagas, gick hon och ville dra upp rullgardinen.
»Låt bli det där!» sade Sikes och hindrade henne med en åtbörd. »Här är tillräckligt ljust till det jag skall göra.»
»Men, Bill», utbrast hon orolig, »hvarför ser du på mig så där?»
Hans näsborrar skälfde och han andades häftigt. Ett ögonblick fixerade han henne skarpt, därpå grep han henne om nacken och strupen, släpade ut henne midt på golfvet, sneglade mot dörren och höll sin tunga hand för hennes mun.
»Bill! Bill!» flämtade hon och kämpade emot i dödsångest, »jag skall inte skrika... inte skrika... hör mig... tala till mig... hvad är det jag har gjort?»
»Det vet du, din satan!» hväste Sikes mellan tänderna. »Du var bevakad i natt, man hörde hvarje ord du sade!»
»Skona då mitt lif, för Guds skull, liksom jag skonade ditt!» tiggde hon och klängde sig fast vid honom. »Bill, kära Bill! Du kan inte ha hjärta att slå ihjäl mig. Kom ihåg allt hvad jag i natt afstod ifrån för din skull! Bill, Bill! För Guds barmhärtighets skull, vänta! Vid min syndiga själ, jag har inte förrådt dig!»
Han gjorde några våldsamma rörelser för att få händerna fria, men hennes armar voro krampaktigt slingrade omkring honom.
»Hör du, Bill!» kved hon och sökte pressa hufvudet till hans bröst. »Herrn och den unga damen erbjödo mig ett hem i främmande land. Låt mig gå till dem igen och be dem på mina knän att vara lika goda mot dig... och låt oss sedan fly från detta förskräckliga lif! Det är aldrig för sent att ångra sig, sade de, och jag känner det nu, men vi måste ha tid ... litet tid...!
Han hade gjort sin ena hand fri och fick fatt i sin pistol. Men midt i hans raseri for som en blixt den tanken genom hans hufvud, att om han sköt, skulle dådet ögonblickligen bli upptäckt. Han gaf
