henne därför med hela sin styrka två slag med pistolkolfven i det uppåtvända ansiktet, som nästan vidrörde hans.
Hon vacklade och föll, nästan blind af blodet, som forsade ur ett djupt hål i pannan. Med ansträngning reste hon sig på knä, drog ur barmen fram en hvit näsduk — Rose Maylies —, höll den i sina sammanknäppta händer så högt upplyft, som hennes svaga krafter tilläto henne, och hviskade fram en bön till Gud om barmhärtighet.
Hon såg förfärlig ut. Sikes tumlade tillbaka mot väggen och höll ett ögonblick handen för ögonen. Sedan grep han sin tunga knölpåk och slog henne till golfvet.
KAP. 46.
Sikes’ flykt.
Den klara solen, som icke allenast bringar ljus, utan också lif och hopp och ny friskhet, gick strålande upp öfver det stora London. Utan åtskillnad lyste den in genom dyrbart målade rutor och genom fattiga fönster, hvilkas hål voro igenklistrade med papper. Den lyste också in i rummet där den mördade Nancy låg. Sikes sökte visserligen utestänga dess sken, men det trängde ändå in, och hade flickan varit fruktansvärd att se i den skumma gryningen, hur mycket förfärligare blef hon då ej nu i det bländande ljuset!
Han hade ej gått därifrån, han var rädd för att göra en rörelse. En gång hade han kastat ett täcke öfver henne. Men det var värre att tänka sig hennes ögon och föreställa sig, att de sågo upp till honom, än att verkligen se dem. Sedan hade han ryckt täcket af henne igen. Och där låg hon nu — endast kött och blod —, men hvilket kött och hvilket blod!
Han gjorde upp en brasa och stack in knölpåken i elden. Det satt några människohår vid doppskon; de blossade upp, förvandlades till aska, hvirflade upp för luftdraget. Huru förhärdad han än var, ryste han. Men han fortfor att hålla i käppen, tills den brunnit af på midten, och stack sedan in bitarna i elden. Han tvättade sig och rengjorde sina kläder. Det var några fläckar, som ej ville gå bort; han klippte ut styckena och brände upp dem. Till och med hunden var blodig om tassarna!
Icke ett ögonblick hade han vändt ryggen till liket. Nu gick han baklänges till dörren och släpade hunden med sig, så att han ej skulle bloda ner sig igen och föra bevis på hans brott med sig
