Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/234

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
234
CHARLES DICKENS.

människoröster — å, hvad det gjorde godt! Utsikten till att en fara nalkades återgaf honom allt hans mod. Han skyndade ut.

Himlen stod i lågor; flammor höjde sig i luften, gnistor yrde, rökmoln rullade fram. En kyrkklocka klämtade, man ropade i munnen på hvarandra, murstycken rasade ner. Han vaknade liksom till nytt lif. Öfver diken och gärdesgårdar, genom häckar och snår störtade han andlöst framåt. Hunden sprang skällande framför honom.


Sikes släpade hunden med sig och gick.
Sikes släpade hunden med sig och gick.

Sikes släpade hunden med sig och gick.


Han kom till brandstället. Halfklädda människor drefvo ut hästar och kreatur ur uthusen eller kommo släpande med bohag, medan gnistor regnade och brinnande bjälkar ramlade ner. Kvinnor och barn skreko, karlar ropade högt, sprutor stönade, vatten forsade och fräste. Han skrek med tills han blef hes, och liksom för att fly från sig själf och sina minnen kastade han sig in i den tätaste trängseln. Han ilade rastlöst hit och dit, uppför och utför stegar, öfver golf, som gungade under honom, mellan ramlande murar. Det var, som om han skyddats af någon förtrollning, han fick icke en skråma eller blånad, han tänkte icke och blef icke trött, tills morgonen grydde och det endast fanns rykande ruiner kvar.

Men då den vilda öfverretningen lade sig, kom det fruktansvärda medvetandet af hans brott tillbaka med tiodubbel styrka. Han såg