sig misstänksamt omkring: människorna stodo i små grupper och pratade — och han trodde att det var om honom de pratade. Borta vid en spruta sutto några karlar och åto frukost. De bjödo honom af sin mat; han fick litet bröd och kött och en klunk öl. Det var brandsoldater från London, de talade om mordet. »Han lär ha begett sig till Birmingham», berättade en af dem, »men polisen får nog tag i honom. Ty detektiverna äro i rörelse, och innan kvällen skall hans signalement vara öfverallt.»
Sikes skyndade bort. Han gick så länge benen ville bära honom, sedan kastade han sig ned på marken och sof länge, men oroligt och med många afbrott. Och åter flackade han omkring utan att veta, hvart han skulle vända sig, pinad af ångest att tillbringa ännu en natt alldeles ensam. Plötsligt kom han på den förryckta idéen att återvända till London. »Där finns då alltid någon, som man kan tala med», tänkte han, »och äfven bra gömställen. Och där leta de nog inte häller efter mig. Jag håller mig inne i en vecka och får Fagin till att punga ut, så att jag kan kila öfver till Frankrike. Ja, förbanna mig, vågar jag inte försöket!»
Men hunden? Han kunde lätt föranleda hans gripande. Han beslöt att dränka honom och tog en sten och knöt in den i sin näsduk. Sedan gick han vidare och såg sig om efter en damm. Hunden höll ögonen på honom. Antingen nu hans instinkt sade honom, hvad som förestod, eller hans herres blick var mer än vanligt barsk, nog af, då Sikes stannade framför en göl och vände sig om och ropade, stannade han.
»Vill du komma?» röt Sikes och stampade i marken.
Hunden närmade sig långsamt. Men i detsamma Sikes böjde sig ner för att ta honom i nackskinnet, tog han ett språng tillbaka, morrade och satte sedan af i full fart. Det hjälpte icke, huru mycket han hvisslade, hunden var försvunnen och han måste fortsätta sin vandring ensam.
KAP. 47.
Monks och Brownlow träffas.
Skymningen började inbryta, då herr Brownlow steg ur en droska och knackade sakta på sin farstudörr. Sedan dörren öppnats, stego ytterligare två män ur vagnen och togo emellan sig en tredje man, som de förde in i huset och uppför trappan. Denne tredje var Monks.
På tröskeln till det rum, som herr Brownlow hade anvisat dem,
