emellertid er bror», fortfor han, »som ett stackars trasigt, försummadt barn fördes i min väg af en starkare hand och räddades af mig...»
»Huru?» utbrast Monks.
»Jo, af mig», upprepade Brownlow. »Jag kan höra, att er listige bundsförvant har förtegat mitt namn för er. Ja... då frapperades jag af likheten mellan honom och det porträtt, som er far hade anförtrott i min vård. Men så blef gossen stulen ifrån mig, som ni ju vet — nej, nej, låt mig slippa edra förnekanden — och det var mig inte möjligt att återfinna honom. Er mor var död, ni var den ende som kunde lösa gåtan åt mig. Man sade mig, att ni hade rest öfver till ert plantage i Västindien, för att undgå straffet för ert lastbara lif här i landet. Jag reste efter er. Men där berättade man åter att ni var i London och att ni umgicks med samma pack, som ni varit tillsammans med under slyngelåren. Förgäfves sökte jag efter er, först i dag har jag träffat er.»
»Nå, än sedan?» frågade Monks fräckt och reste sig. »Hvad är allt detta för dumheter ni bygger upp på en inbillad likhet mellan en gatunge och ett kludderi af en afliden? Ni vet ju inte ens, om ett barn blef följden af min fars... synd.»
»Nej», sade herr Brownlow och reste sig äfven, »jag visste det inte förr än för fjorton dagar sedan, men nu vet jag allt. Ni har en bror, och ni vet det. Det fanns efter er far ett testamente, som er mor förstörde, och ni vet det, ty ni har dragit fördel däraf! Det fanns bevis, länge undertryckta bevis, om er brors härkomst och släkt, och ni tillintetgjorde bevisen, enligt hvad ni efteråt berättade för er vidrige medbrottsling, juden! Ovärdige son, lögnare, usling! Hvarje ord ni växlade med den skurken är mig bekant, skuggor på väggen ha hört, hvad ni sade. Och nu till sist mordet på den stackars flickan, hvari ni är medskyldig, åtminstone moraliskt.»
Monks hade sjunkit ner på stolen igen. »Nej, nej», mumlade han, »om det vet jag intet! Jag ämnade just skaffa mig upplysningar om...»
»Inser ni, att alla edra hemligheter nu hålla på att komma i dagen? Vill ni alltså tala godvilligt? Vill ni tillstå i vittnens närvaro, hvad ni har gjort? Och stanna här, tills det har skett?»
»Nå... ja... om ni fordrar det!» sade Monks.
»Men ni skall göra ännu mera! Ni skall ge er bror upprättelse. Ni har ju inte glömt, hvad er fars testamente bestämde till hans förmån. Uppfyll de bestämmelserna — och bege er sedan i Guds namn hvart ni vill!»
Monks hade rest sig och gick oroligt af och an på golfvet. Hat och fruktan kämpade om öfvertaget inom honom, han grubblade på utvägar. Då rycktes dörren upp, ooh doktor Losberne kom inrusande: »De ha honom!» ropade han. »Han blir tagen i kväll!»
»Mördaren?» frågade Brownlow.
»Ja visst! Hans hund har fört dem på spåret. Nu är hans
