han med sin ihåliga röst bröt tystnaden, ryckte de andra till. »Hur har hunden kommit hit?» frågade han.
»Ensam. För ett par timmar sedan.»
»Det står i aftontidningarna, att Fagin är tagen. Är det sanning eller lögn?»
»Sanning!»
Åter blef det en paus. »Det var då fan», sade Sikes och strök sig öfver pannan, »kan ni inte säga något?» Och då de andra icke svarade, utan endast flyttade på sig, vände han sig till Toby: »Det här är ju din håla. Ämnar du sälja mig eller låta mig vara gömd här, tills klappjakten är öfver?»
Toby drog litet på svaret: »Ni kan stanna här, om ni tror att det är klokt.»
Sikes gjorde en rörelse, som om han ville försöka se upp på väggen bakom sig. »Är... liket... begrafvet?» frågade han.
De andra skakade på hufvudet.
»Hvarför inte?» Han försökte åter vrida på hufvudet. »Hvarför skall... så’nt där... vara ofvan jord? Hvem är det, som knackar?»
Toby reste sig och gick ut, i det han med en åtbörd antydde, att det ej var någon anledning till oro. Strax därefter kom han tillbaka följd af Charley. Sikes satt midt för dörren; Charley såg honom genast, då han inträdde. Han ryckte till. »Toby!» utbrast han. »Hvarför sade ni mig inte det, innan vi gingo upp? Låt mig gå in i ett annat rum!»
»Nå, Charley», sade Sikes, som reste sig, gick ett par steg fram och räckte ut handen, »känner du inte igen mig?»
»Låt mig vara i fred!» svarade gossen, i det han drog sig tillbaka och såg förfärad på mördaren. »Odjur!»
De sågo på hvarandra; men så slog mördaren ner ögonen.
»Jag säger det på förhand», utbrast Charley och hotade med knuten hand, »att komma de hit och söka honom, så anger jag honom! Hör ni! Han kan slå ihjäl mig, om han har lust och om han vågar, men är jag här, så anger jag honom, om han så skall bli lefvande bränd! Mördare! Om ni inte ä’ ena fega stackare, så hjälp mig! Mördare! Hjälp mig! Ner med honom!» Utom sig af raseri kastade han sig öfver den jättestarke mannen och lyckades verkligen slå omkull honom på golfvet.
De tre andra stodo som förstenade och gjorde ingen min af att vilja träda emellan. Sikes och Charley lågo och brottades på golfvet. Charley tycktes vara känslolös för alla de slag han fick, han bara sökte och sökte efter mördarens hjärta, medan han fortfor att ropa på hjälp. Striden var dock för ojämn för att vara länge. Nu hade Sikes fått Charley under sig och satte knäet på hans strupe. Men i detsamma drog Toby honom upp med ett ryck och pekade ängsligt mot fönstret. Ljus glimmade nere på gatan, röster ropade
