Han hörde, att folkmassan trängt in i huset under honom; det fördubblade hans krafter. I en handvändning var han uppe vid skorstenen, surrade fast den ena ändan af repet omkring den och gjorde sedan med tillhjälp af händer och tänder en löpknut i den andra. Han kunde fira sig så långt ner, att han endast var en manslängd från marken. Sin knif hade han fällt upp; han höll den färdig att skära af repet och låta sig falla.
Men i detsamma han förde snaran öfver hufvudet för att sedan flytta den under armarna (den gamle herrn på bron ropade högt, att nu ämnade mördaren fira sig ner!) såg han sig oroligt om, slog ihop händerna öfver hufvudet och utstötte ett fruktansvärdt skrik. »Ögonen! Ögonen!» skrek han. Som träffad af blixten raglade han tillbaka, förlorade jämvikten och föll öfver kanten af taket med snaran om halsen. Som en pil flög han genom luften, och repet stramades till. Han hade fallit från tio meters höjd. Ett ryck... en krampaktig sprattling... och så hängde han där med den uppfällda knifven i den stelnade handen.
Den gamla skorstenen skälfde för knycken, men höll. Mördarens lik dinglade in mot väggen och ut igen. Uppe på taket såg man en hund springa tjutande omkring, så tog han ett språng ned på den döde mannens axlar. Men han kunde ej hålla sig fast, han föll, gjorde en kullerbytta i luften och krossade hufvudet mot en sten nere i grafven.
KAP. 49.
Gåtorna lösas.
Två dagar efter de nyss skildrade händelserna rullade två vagnar mot Olivers födelsestad. I den första satt Oliver, fru Maylie, fröken Rose, fru Bedwin och doktor Losberne. I den andra var herr Brownlow och ännu en person. Det talades ej mycket under vägen. Herr Brownlow hade anförtrott damerna och Oliver, hvilka bekännelser han aftvingat Monks, och alla visste, att ändamålet med denna resa var att fullborda det så framgångsrikt påbörjade verket. Men hela saken var likväl ännu så insvept i mörker, att man befann sig i en pinsam spänning.
Man körde samma väg, där Oliver en gång vandrat fram som flykting. Huru många minnen strömmade ej in öfver honom! »Se, se!» utbrast han och fattade häftigt fröken Roses hand och pekade ut genom vagnsfönstret, »där är stättan, som jag gick öfver! Där
