»Ja, men ni måste upprepa den för alla här närvarande», sade Brownlow.
»Nå väl då. — Hans far sjuknade och dog i Rom. Min mor och jag reste dit för att ta hand om hans förmögenhet. Han kände inte igen oss, innan han dog. Bland hans papper var det två, som voro skrifna samma dag han sjuknade och som lågo i ett konvolut adresseradt till herr Brownlow. Det ena var ett bref till henne, flickan, som ni nyss talade om. Det var bara ånger och böner om förlåtelse och sådant där. Om ett par månader skulle hon föda sitt barn. Han berättade, hvad han ville ha gjort för henne; han bad henne komma ihåg den dag, då han hade gifvit henne den lilla medaljongen och ringen, hvari hennes förnamn stod och där det var lämnadt rum för det namn, som han hade hoppats att en gång kunna skänka henne; han sade, att hon fortfarande skulle bära medaljongen vid sitt hjärta, och det upprepade han gång på gång, som om han varit rubbad... och det tror jag verkligen att han var.»
»Nå, det andra papperet?» inföll herr Brownlow och klappade Oliver, som grät häftigt. »Testamentet?»
Monks teg.
»Testamentet», fortsatte herr Brownlow i hans ställe, »var affattadt i samma anda. Min vän erinrade sig all den olycka er mor hade bragt öfver honom och all er brådmogna lastbarhet och elakhet. Han anslog åt er och er mor hvar sin lifränta. Hela sin återstående förmögenhet delade han i två delar, hvaraf den ena delen skulle tillfalla Agnes Fleming, den andra delen hennes barn, så snart det blef myndigt. Blef det en flicka, skulle hon ärfva utan några förbehåll; blef det en gosse, skulle arfvet tillfalla honom, så framt han icke, innan han blef myndig, hade fläckat sitt namn genom någon inför lagen straffbar handling. Er far var öfvertygad om, att barnet måste få sin mors kärleksfulla hjärta och rena tänkesätt. Sveks denna förväntan, skulle denna del af förmögenheten tillfalla er, ty endast i detta fall ville er far erkänna, att ni hade ett äldre kraf på hans förmögenhet, äfven om ni ej hade något kraf på hans godhet.»
»Min mor», sade Monks, »gjorde hvad hvarje kvinna i hennes ställe skulle ha gjort. Hon brände upp testamentet och gömde brefvet. Agnes Flemings far fick af henne — i hetsiga ordalag — upplysning om, huru det förhöll sig med hans dotter. Utom sig af blygsel reste han bort med sina barn och bytte till och med om namn, för att ingen skulle kunna finna honom. Hans äldsta dotter lämnade i hemlighet sitt hem. Han letade efter henne öfver hela trakten och kom till den öfvertygelsen, att hon tagit lifvet af sig. Natten efter sedan han kommit tillbaka, dog han, och man trodde, att han tagit sig själf af daga.»
Det blef en liten paus. Sedan fortfor herr Brownlow: »Flera år därefter kom modern, till denne unge man, Edward Leeford, till mig. Hennes adertonårige son hade öfvergifvit henne, sedan han först
