Åter nickade herr Brownlow till herr Grimwig, och åter linkade herr Grimwig ut. Denna gång kom han tillbaka med två gamla, giktbrutna käringar.
»Ja, ni stängde visserligen dörren den där kvällen, då gamla Sally dog, men springorna kunde ni inte stoppa igen», sade den ena af käringarna till fru Bumble och lyfte upp sin skrumpna hand.
»Nej», tillade den andra, i det hon såg sig omkring och tuggade med sina tandlösa käkar, »nej, det kunde ni inte!»
»Vi hörde alltsammans», fortfor den första, »och vi sågo er ta papperet ur handen på liket, och dagen därpå sågo vi er gå till pantlånaren....»
»Skulle ni kanske ha lust till att också hälsa på pantlånaren?» frågade herr Grimwig och gick mot dörren.
»Nej», sade fru Bumble, »när han (hon pekade på Monks) har varit nog feg att bekänna, och när ni har pumpat de där bägge häxorna, så kan jag gärna säga det. Ja, jag sålde skräpet, och nu ligger det där ingen kan hitta det. Än se’n då?»
»Då är det ingenting vidare», sade herr Brownlow, »utom att vi ska dra försorg om, att hvarken ni eller er man hädanefter användes i det allmännas tjänst. Ni kan gå.»
»Det är då väl inte meningen», frågade den bestörte Bumble, medan herr Grimwig förde ut de bägge gummorna, »att den här ledsamma historien kommer att beröfva mig min kommunala anställning?»
»Jo, det är det onekligen», försäkrade herr Brownlow. »Och ni kan ändå säga, att ni slipper lätt ifrån det. Ni var närvarande, då smyckena förstördes, och bär egentligen ansvaret. Ty lagen utgår ifrån, att en hustru handlar enligt sin mans vilja.»
»Ja, om lagen utgår från det», sade herr Bumble, »då säger jag, att lagen är en åsna... en idiot. Om lagen inte har mera förstånd, så är den en riktig... ungkarl! Och jag vill önska den det värsta jag vet, nämligen att den måtte få upp ögonen genom erfarenhet... jag säger: genom erfarenhet!» Han satte förbittrad hatten på sig, stoppade händerna i fickorna och följde efter sin äkta hälft.
Herr Brownlow kom fram till fröken Rose. »Räck mig er hand, fröken!» bad han. »Nu måste ni vara stark. Ni har för resten ingen anledning till oro. — Känner ni denna unga dam?» frågade han Monks.
»Ja.»
»Jag har aldrig sett den mannen», invände fröken Rose darrande.
»Fadern till den stackars Agnes Fleming hade två döttrar. Hvart tog den yngsta vägen?» frågade herr Brownlow.
»Då fadern dött», sade Monks, »på ett främmande ställe, under ett falskt namn, utan att efterlämna ett bref eller ett papper, som antydde, hvem han var, tog ett fattigt torparefolk barnet till sig. Hatet är ju ibland skarpsyntare än vänskapen. Min mor fann barnet, sedan hon sökt efter det i ett år. Torparefolket, åtminstone
