under disken. Du är väl inte rädd för att ligga bland likkistorna? Nå, det gör för resten det samma, antingen du vill eller inte, för vi ha ingen annan plats åt dig. Seså, kom nu och låt mig inte stå här och vänta hela natten.»
Oliver följde undergifvet sin nya matmor.
KAP. 5.
I ny omgifning. — På begrafning.
Då Oliver blef ensam i boden, satte han lampan ifrån sig på en hyfvelbänk och såg sig rysande omkring. Midt på golfvet stod, på ett par svarta bockar, en halffärdig likkista, och hvarje gång han såg dit bort, kom det öfver honom en skräck för, att någon fasaväckande skepnad skulle långsamt höja sitt hufvud ur den. Utmed väggarna stodo bräder ordentligt uppställda i led; de liknade i den osäkra belysningen högaxlade spöken med händerna i byxfickorna. Likkistplåtar, spånor, blanka spikhufvud och bitar af svart kläde lågo strödda på golfvet, och på väggen bakom disken hängde en mycket treflig tafla föreställande två likbärare med styfva halsdukar stående utanför en öppen dörr, medan en likvagn dragen af fyra svarta hästar kommer körande på afstånd. Och öppningen under disken, där hans madrass var instucken, påminde om en graf. Då han kröp in till sitt trånga läger, önskade han, att det varit hans kista och att han finge lägga sig till lugn och långvarig sömn ute på kyrkogården, där det höga gräset vajade blidt öfver honom och den gamla kyrkklockans djupa toner vaggade honom till sömns.
På morgonen väcktes han af väldiga sparkar på dörren, hvilka upprepades allt häftigare och häftigare minst tjugu gånger, innan han kastat kläderna på sig. Först då han började ta bort säkerhetskedjan, upphörde fötterna att sparka, och en röst ropade: »Kan du inte öppna?»
»Genast» ... svarade Oliver, i det han vred om nyckeln.
»Du är väl den nya pojken?» frågade rösten genom nyckelhålet.
»Ja.»
»Hur gammal är du?»
»Tio år.»
»Då skall jag klå dig, när jag kommer in», sade rösten, »lita på, att jag håller ord, ditt fattighjon!» och så började han hvissla.
Oliver hade så ofta varit underkastad den behandling, hvarpå det nyssnämnda enstafviga verbet syftade, att han ej hyste det minsta tvifvel på, att röstens egare nog skulle veta att infria sitt löfte på frikostigt sätt. Darrande öppnade han dörren och stirrade sedan
